Kommer framtidens vänster ta kamp för global demokrati?

Två svenska böcker från “vänster”, som båda lyfter visionen om global demokrati och ett världsparlament, har publicerats under hösten.

Bildresultat för om inte vi, vem

Jens Holms bok ”Om inte vi, vem?”

Jens Holm är riksdagsledamot och talesperson i miljö- och klimatfrågor för Vänsterpartiet. Han har tidigare även varit europaparlamentariker. I sin bok Om inte vi, vem? – Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern (Sjösala förlag, 2017) diskuterar Holm hoten mot jordens klimat och de politiska lösningar som han menar måste till för att hantera klimatförändringarnas destruktiva konsekvenser. Den stora boven i klimatförändringarnas drama ser Holm inte så oväntat i “marknadsfundamentalismen”, en oreglerad världshandel och en global kapitalism som ges företräde framför jordens miljö, demokratins principer och rättvisa levnadsvillkor för människor och djur. För att komma till rätta med klimatutmaningarna behöver politiken därför hantera den globala marknadens avsaknad av regler och demokratiska styrelseformer:

“Den röda tråden är reglering av det som är skadligt, gemensamt ägande, tydliga spelregler för det som är privat, kraftigt ökade investeringar och en utökning av demokratin.” (s11)

Förutom många exempel på den oreglerade handelns negativa påverkan på klimat och miljö, och konkreta förslag på investeringar och politiska lösningar för ett hållbart samhälle, innehåller Holms bok även en mängd intressanta referenser och minnesanteckningar. Boken innehåller också flera delar som det kan finnas anledning att problematisera, bland annat den väl negativa bilden av EU, och ett för klimatet knappast gagneligt utträdeskrav ur unionen från Vänsterpartiets sida. Men av större intresse än EU:s vara eller icke är i detta sammanhang den vision om global demokrati som åtminstone glimtvis lyfts i boken, inte minst i avsnittet “Klarar demokratin av klimatutmaningen?” (s274-287) I och med att ickedemokratiska globala aktörer som Kina får allt större klimatpolitiskt inflytande, och att ekonomins globalisering ger den nationella demokratin allt mindre makt, uttrycks allt starkare tvivel på om demokratin verkligen kommer kunna ge svaren på klimatförändringarna och våra andra globala ödesutmaningar. Men Holm menar att det är helt fel slutsats: “Att överge demokratin är förstås inget alternativ. Jag tror istället på att stärka demokratin som en väg ur dilemmat.” (s279) Vi ska “inte gå den kinesiska vägen. Tvärtom. Demokratin ska utsträckas över fler områden.” (s281) Holm tänker i första hand på ekonomin, men eftersom ekonomin nu till avgörande del är global, så ligger tanken på global demokrati oundvikligt nära. Många av de avgörande ekonomiska såväl som klimatpolitiska besluten kommer behöva fattas globalt och i våra internationella organisationer. För att demokratisera dessa beslutsprocesser behöver därför globala demokratiska institutioner upprättas. Alternativet är att låta ickedemokratiska krafter bibehålla och stärka sitt grepp om den globala ekonomin.  Så här skriver Holm:

”Min långsiktiga vision är skapandet av ett världsparlament. Istället för att makten ligger i händerna på ett fåtal ministrar som bakom lyckta dörrar ska besluta över världens ödesfrågor vill jag att mer av inflytandet ska finnas i en direktvald parlamentarisk församling som kan vara ett komplement (som en andra kammare) till FN:s generalförsamling.”

Genom upprättandet och det gradvisa utvecklandet av ett demokratiskt FN-parlament kan förutsättningar skapas för en demokratisk kontroll över och hållbar reglering av den globala marknaden och handeln. Så kan, om inte klimatet räddas, så i alla fall de destruktiva konsekvenserna av klimatförändringarna mildras avsevärt. Och så kan också vänstern förändras. Den vänster som traditionellt ofta varit mer intresserad av industriell utveckling och arbetsrätt än av miljö och klimat skulle inte bara få ett tydligare miljöperspektiv med den politik som Holm vill driva. En vänster som historiskt tidvis varit minst sagt vag i sitt ställningstagande för demokratin, och som historiskt många gånger visat större intresse för nationell än för global jämlikhet, skulle genom att driva på för global demokrati tydligt visa att man nu tar demokratins universella rättigheter och ansvar på största allvar. En sådan förändrad vänster skulle mycket väl kunna bli den progressiva kraft som visar vägen till lösningarna på vår tids globala ödesutmaningar. Det för oss in på den andra boken.

Den tredje vänstern – För en global frihetlig socialism (Bokförlaget Korpen, 2017) är författad av Johan Lönnroth, Jimmy Sand och Ann-Marie Ljungberg. Lönnroth är tidigare riksdagsledamot (1991-2003) och vice partiordförande (1993-2003) för Vänsterpartiet. Sand är frilansskribent och fritidspolitiker för Socialdemokraterna. Ljungberg, som även hon är socialdemokrat, är författare med fokus på feministiska perspektiv.

Bildresultat för tredje vänstern andra vänstern

Lönnroth, Sand & Ljungberg: ”Den tredje vänstern”.

Vad betyder den “tredje vänstern”? För att förenkla: Den första vänstern var den rörelse av liberaler och socialister som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet tillsammans, i opposition mot konservativa och nationalistiska idelogier och partier, drev på för demokratiska frihetliga reformer i Sverige och i andra europeiska länder. Den andra vänstern var arbetarrörelsen som genom pragmatisk reformism, ofta i regeringsställning, byggde de nationella välfärdssamhällena, såsom det svenska folkhemmet, från 1920-tal framåt, med sin starkaste period från 2:a världskrigets slut fram till oljekrisen 1973. Det viktigaste svaret på vad den tredje vänstern kan vara hittar vi framförallt i bokens 7:e och sista kapitel “Att bygga global demokrati”. I sammanfattning: Den tredje vänstern vill i vårt nu globaliserade samhälle kombinera det bästa från den första och den andra vänstern: ett tydligt och radikalt ställningstagande för den liberala demokratins principer och styrelseformer, kombinerat med ett globalt politiskt program för fred och nedrustning, rättvisa och jämlikhet, och ekologisk hållbarhet.

Liksom Holm lyfter även Lönnroth, Sand och Ljungberg det som en rörelse för global demokrati bör se som nyckelreformen: upprättandet och utvecklandet av ett världsparlament (se t.ex. s269). Parlamentet är demokratins hjärta. Det är inte tillräckligt, men helt nödvändigt för att bygga demokrati. Det demokratiska parlamentet var förmodligen den första vänsterns huvudfråga, och det demokratiska parlamentet var förmodligen den andra vänsterns viktigaste plattform och verktyg. Lika central som riksdagen har varit i bygget av svensk demokrati och välfärd, skulle ett världsparlament vara i den globala demokratins bygge. Ett första steg på vägen kan vara att upprätta en parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Ett första steg i en global “representationsreform”, motsvarande den som liberaler 1865-1866 drev igenom av den gamla och då hopplöst förlegade ståndsriksdagen.

Nätverket Global demokrati är partipolitiskt obundet, och är ingen “vänster”-rörelse. Men vårt globala samhälle är nu i akut behov av en stark och bred rörelse som utifrån demokratiska principer vill verka för global fred, rättvisa och hållbarhet. Framtidens vänster skulle kunna vara en del av och visa vägen för en sådan rörelse för global demokrati. Men då behöver den traditionella vänstern (precis som de andra traditionella politiska partierna och ideologierna) lyfta blicken ovanför en hittills alltför snäv nationell horisont, och ta steget in i den framtidspolitik som ställer alla människors lika rättigheter och ansvar för varandra och för denna enda beboeliga planet framför kortsiktiga nationella sär- och egenintressen. De två ovan nämnda böckerna visar riktningen för en sådan framtidens vänster.

Toppbilden: Scen utanför Riddarhuset i Stockholm 7 december 1865. Originalteckning av Konrad. Litografi i Illustrerad Tidning, nr 50 den 16 december 1865.

Kommer 2018: A World Parliament – Governance and Democracy in the 21st Century

Våren 2017 publicerades boken Das demokratische Weltparlament – Eine kosmopolitische Vision, skriven av UNPA-kampanjens globale samordnare Andreas Bummel och europaparlamentarikern Jo Leinen.

Boken går i 28 kapitel, fördelade på tre huvuddelar, igenom världsparlamentets idéhistoria (del 1, kapitel 1-9), varför ett världsparlament behövs för att möta våra största globala utmaningar (del 2, kapitel 10-25), och hur visionen om ett världsparlament kan realiseras (del 3, kapitel 26-28).

Skriften är full av referenser till historiens viktigaste företrädare för det kosmopolitiska tänkandet och till de mest aktuella diskussionerna om den globala politikens utmaningar, och jag känner inte till någon annan bok som på ett så genomgående och övertygande sätt argumenterar för den globala demokratins nödvändighet och möjlighet. Snart kommer den engelska utgåvan, missa inte den. Läs mer och anmäl intresse här.

Liberalernas Landsmöte bör ge stöd åt visionen om ett Världsparlament

Debattinlägg av Vladan Lausevic, som har skrivit en motion (N2) till Liberalernas Landsmöte för upprättandet av ett Världsparlament.

Under helgen 18-19 november har Liberalerna sitt Landsmöte där bland annat min motion om upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN, som ett steg på väg mot demokratiskt valt Världsparlament, och som ett komplement till det mellanstatliga FN-systemet, kommer att diskuteras. Partistyrelsen yrkar avslag på motionen. Partistyrelsens argument mot motionen bygger dock på felaktigheter och missförstånd som jag ser det.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic argumenterar för ett Världsparlament och för ett demokratiserat FN.

Partistyrelsen hänvisar i sitt yttrande till uppfattningen om “att alla världens parlament redan i dag är representerade i IPU” (den Interparlamentariska unionen). Det stämmer i och för sig inte, USA är inte medlem i IPU. Men bortsett från det så är mycket riktigt en stor del av världens nationalstatliga parlament (demokratiska såväl som odemokratiska) medlemmar i IPU. Frågan är dock vad det har med saken att göra? Syftet med IPU är visserligen att representera och stärka samarbetet mellan världens parlament. Men syftet med ett Världsparlament skulle vara ett helt annat, nämligen att representera mänskligheten, världens människor. IPU är ett forum för världens ca 200 nationalstatliga parlament (178 är medlemmar). Men ett Världsparlament skulle vara ett gemensamt parlament för jordens ca 7 miljarder människor. Grunden för visionen om ett demokratiskt Världsparlament är den liberala idén om individuell suveränitet, om alla människors lika värde och varje människas okränkbara rätt att delta i politiken på lika villkor. En människa, en röst. Grunden för IPU, liksom för det rådande FN-systemet, är däremot idén om nationell suveränitet och att varje nationalstat eller nationellt parlament ska ha en lika stark röst, oavsett befolkningsstorlek eller demokratisk förankring. IPU har inte uttryckt några som helst ambitioner att utvecklas till ett FN- eller Världsparlament. Därför är partistyrelsens hänvisning till IPU ett mycket svagt argument mot min motion.

Landsmötet skulle kunna ta ett tydligt principiellt ställningstagande för den långsiktiga visionen om ett demokratiskt Världsparlament. Man kan sedan utifrån denna grund undersöka olika vägar fram för att nå det målet. En väg kan vara att undersöka förutsättningarna för att utveckla IPU i denna riktning (trots att IPU:s nuvarande stadgar och uttalade ambitioner i min mening inte tyder på att detta är en framkomlig väg). En annan väg kan vara att i enlighet med artikel 22 i FN-stadgan som första steg på väg mot ett framtida demokratiskt Världsparlament upprätta en parlamentarisk församling inom FN. Detta har bland annat föreslagits av FN:s oberoende demokratirapportör Alfred de Zayas och av Kommissionen för global säkerhet, rättvisa och styrning, ledd av USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright och Nigerias tidigare utrikesminister Ibrahim A. Gambari. Kommissionens rapport från juni 2015 skriver bland annat följande angående relationen mellan UNPA (i rapporten ”UN Parliamentary Network”) och IPU:

”…ett parlamentariskt nätverk inom FN (UNPN) skulle kunna tjäna som ett komplement till den Interparlamentariska Unionens (IPU) viktiga arbete, som har verkat för internationellt samarbete och demokrati i över hundra år. Då IPU:s medlemsstaters delegationer tenderar att fokusera på nationella frågor, så skulle UNPN:s ledamöter fokusera på FN:s styre som sådant, och på att främja ansvarigt och inkluderande beslutsfattande på global nivå.”

Partistyrelsen anger även som skäl till att avslå min motion att: “Just nu, när en stor del av världens befolkning lever i ofria och odemokratiska länder, är en viktig uppgift att stödja demokratiseringsprocesser på plats i de enskilda länderna.” Men varför skulle den viktiga uppgiften att verka för demokrati “i de enskilda länderna” försvåras av att även verka för demokrati på global nivå? Visar inte historien tvärtom på att den lokala demokratiseringen har varit beroende av parallella demokratiseringsprocesser på mer övergripande nivå? Tänk om USA:s liberaler på 1800- och 1900-talet hade sagt att man istället för att verka för en federal demokrati endast skulle verka för demokrati “i de enskilda delstaterna”. Demokratiseringen på federal nivå i USA har varit avgörande också för demokratiseringen på delstatsnivå. Och vad hade det blivit av den svenska demokratin om liberalerna då hade sagt nej först till 1860-talets representationsreform, och sedan till det tidiga 1900-talets rösträttsreform med hänvisning till att vi först måste verka för demokrati “i de enskilda kommunerna, landstingen och hemmen”? På samma sätt som den lokala demokratiseringen då var beroende av en parallell nationell demokratisering, så är den nationella och regionala demokratiseringen idag, i vårt alltmer globaliserade samhälle, beroende av en parallell global demokratisering.

FN:s tidigare och nu framlidne generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali har sagt följande:

“Vi måste främja en demokratisering av globaliseringen innan globaliseringen förstör grunderna för nationell och internationell demokrati. Upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN har kommit att bli ett ovärderligt steg för att uppnå demokratisk kontroll över globaliseringen.”

Historiskt sett har liberaler varit involverade i såväl demokratins genombrott som i FN:s tillkomst och utveckling. Och precis som Liberalerna vill förnya sig själva, Sverige och EU så bör partiet tänka mer på hur globala institutioner ska förnyas. Det behövs ett reformerat och demokratiserat FN-system, globalt styre som har mandat, resurser och legitimitet att fatta och genomföra globala beslut utifrån världsmedborgarnas intressen och på grundval av de mänskliga rättigheternas principer. Det behövs därför ett demokratiskt Världsparlament och upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN är ett bra första steg på den vägen.

Toppbilden: Demonstration för ett världsparlament på den italienska ön Ventotene, september 2015

Dominikanska republiken: Deputeradekammarens utskott för utrikesfrågor stöder en parlamentarisk församling inom FN

Utskottets stöd för den internationella kampanjen för en parlamentarisk församling inom Förenta Nationerna tillkännagavs av dess ordförande, Victor Suárez Díaz, på Twitter.

Ledamot Victor Suárez talar i parlamentet

(Detta inlägg är en översättning av en nyhetsartikel från UNPA-kampanjen, som publicerades på kampanjens hemsida den 29 augusti 2017)

Den 14 augusti tillkännagav Victor Suárez Díaz, ordförande för utskottet för utrikesfrågor och internationellt samarbete i Dominikanska republikens deputeradekammare, att utskottet stöder kampanjen för en parlamentarisk församling inom FN (UNPA-kampanjen).

Inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN förs fram som ett sätt att ge valda representanter en formell roll i FN och att öka världsorganisationens demokratiska karaktär. Församlingen är tänkt att fungera som ett kompletterande organ, som representerar världsmedborgarna och inte regeringarna.

”Som ordförande för utskottet för utrikesfrågor och internationellt samarbete tror jag att vi behöver använda vårt mandat från kongressen till att lyfta förslag som skulle ge världsmedborgarna en röst och som skulle vara till gagn för våra folk. Därför förbinder jag mig att föra fram kampanjen för en parlamentarisk församling inom FN, såväl på den globala nivån som från vår region i Karibien”, sa Suárez, som är medlem i regeringspartiet PLD.

Utskottet planerar att lägga fram en stödjande resolution till deputeradekammarens plenumförsamling. Det stöd som Suárez har gett uttryck för välkomnas av UNPA-kampanjen.

”Detta initiativ från deputeradekammarens utrikesutskott i Dominikanska republiken för kampanjen för en parlamentarisk församling inom FN innebär ett viktigt steg mot en demokratisering av FN och av hela den globala styrningens system”, sa Fernando Iglesias, ledamot i UNPA-kampanjens styrkommitté och ordförande i världsfederalisternas (World Federalist Movement) råd.

”Efter liknande resolutioner som har antagits av det Latinamerikanska parlamentet, av Mercosurs parlament, och av de båda kamrarna i Argentinas parlament, skulle den Dominikanska republikens parlament kunna bli nästa parlament i den latinamerikanska och karibiska regionen som stöder detta initiativ att ge en verklig röst åt världsmedborgarna. Det globala syd, där de flesta bor, vill ha mer transparens, ansvarighet och demokrati på den internationella och globala nivån”, tillade den argentinske politikern.

Kampanjens internationella appell för en UNPA stöds över partigränser av mer än 1500 sittande och tidigare parlamentsledamöter från mer än 120 länder, av dessa kommer fler än 20 från Dominikanska republiken.

Nyligen hölls ett seminarium (länken leder till en rapport från seminariet skriven på engelska) om UNPA vid universitetet Autónoma i Santo Domingo.

Toppbilden: Dominikanska republikens deputeradekammare

Den förste världsmedborgaren?

“Jag är världsmedborgare!” Så lär filosofen Diogenes från Sinope (ca 412-323 f.Kr.) ha svarat när han en gång fick frågan var han kom ifrån. (Diogenes Laertius VI 63) Detta är den tidigaste kända referensen till begreppet “världsmedborgare” (på grekiska “kosmopolites”, dvs kosmopolit). Svaret lär ha provocerat. Frågeställaren förväntade sig sannolikt något i stil med “jag är athensk medborgare” eller “jag är från Sinope”. Identiteten var nämligen i den antika grekiska kulturen i regel starkt förknippad med den hemstad (polis) där man hade sitt politiska medborgarskap och som man förväntades vara fullt lojal med och vid behov ytterst försvara militärt mot angripare. Diogenes svar ifrågasatte inte bara den snäva konkurrensen och de ofta våldsamma konflikterna mellan de grekiska stadsstaterna. Genom att säga att han var världsmedborgare tycks han identifiera sig även med de som ansågs stå helt utanför det hellenska kulturområdet, de som allmänt kallades för “barbarer”, och som därmed fungerade som en motbild till den hellenska nationalismen under antiken.

Är det därmed rimligt att kalla Diogenes för den förste världsmedborgaren? Nej, av åtminstone tre skäl tycker jag att man kan ifrågasätta det.

(1) Den föreställning som Diogenes ger uttryck för har högst sannolikt funnits också tidigare och i andra språkområden. I det tamilska diktverket Purananuru, en del av den så kallade Sangamlitteraturen, skriver Kaniyan Poongundranaar ”Yaadhum oore yaavarum elir”, vilket ska kunna översättas som “Hela världen är vårt hem, alla människor är släkt.”1 Dikten är visserligen några hundra år yngre än Diogenes, men är ändå en påminnelse om att kosmopolitiska tankegångar sannolikt har burits av människor i alla tider och på alla platser. I de till stor del betydligt äldre hinduistiska skrifterna Upanishaderna, och i andra av de klassiska indiska Sanskritskrifterna, återfinns begreppet “Vasudhaiva Kutumbakam”, vilket betyder “hela världen är en familj”. I den klassiska konfucianska skriften Riternas bok, som bygger på den kinesiske filosofen Konfucius (551-479 f.Kr.) läror, finns idén om “Dàtóng”, “den stora enheten”, enligt vilken hela världen ska delas av alla i harmoni. Fler exempel skulle säkert kunna lyftas som tecken på att det funnits kosmopolitiska tankegångar långt före Diogenes. 2

Martin Behaims ”jordäpple” (Erdapfel), världens äldsta bevarade jordglob, blev färdig 1492, samma år som Christoffer Columbus ”upptäckte” Amerika. Columbus återkom från sin resa först i mars 1493, varför de amerikanska landområdena saknas på jordgloben.

(2) Man kan också fundera på vad det egentligen är för “medborgarskap” Diogenes står för. Som en av den kyniska filosofiska skolans främsta företrädare förespråkade Diogenes en radikalt enkel livshållning och ett starkt ifrågasättande av många samtida konventioner, så till den grad att han kan ge ett mycket världsfrånvänt intryck. Man kan därför fundera på om inte det “världsmedborgarskap” som Diogenes appellerar till snarare är en undanflykt från det politiska livets ansvar än ett uttryck för en vilja att medborgerligt engagera sig i världens politiska styre.

(3) Man bör slutligen också påminna sig om de stora geografiska kunskapsluckor och den därmed bristfälliga världsbild som var en ofrånkomlig förutsättning för alla filosofiska och politiska resonemang vid tiden för Diogenes. När Diogenes och hans samtida pratade om “världen” så menade de förstås den för dem kända världen, en kartbild där åtminstone de amerikanska kontinenterna och stora delar av Afrika saknades helt. Först efter det sena 1400-talets nya geografiska upptäckter och de därefter allt mer kompletta kartorna och jordgloberna kan man börja tala om en världsbild som rymmer alla människor och hela jorden.

Men trots motargumenten ovan så finns det samtidigt starka skäl att se just Diogenes som den förste världsmedborgaren. Snart efter Diogenes växte en mer medveten och samhällsengagerad kosmopolitisk filosofi fram i och med stoikerna. Och med det kosmopolitiska tänkandets pånyttfödelse under renässansen och upplysningen (nu med en något mer komplett världsbild) skulle snart idén om världsmedborgaren bli föremål för ett allt bredare och allt starkare globalt filosofiskt samtal och politiskt engagemang. I denna tradition leds vi förr eller senare tillbaka till den källa som nog på goda grunder kommer fortsätta kallas för den förste kosmopoliten, som på frågan varifrån han kom svarade: “Jag är världsmedborgare!”

Toppbilden: Diogenes, enligt sägner sittande i sin världsfrånvända tunna, omgiven av hundar (grek ”kyôn”, därav kyniker, de ”hundlika”). Målning av Jean-Léon Gérôme (1860), Wikipedia
  1. United Nations Day celebrated, The Hindu .
  2.  Alla dessa exempel är hämtade från boken Das demokratische Weltparlament – Eine kosmopolitische Vision (2017), Jo Leinen & Andreas Bummel .

Kampanj för en parlamentarisk församling inom FN stöds nu av över 1500 sittande och tidigare lagstiftare från mer än 120 länder

(Detta inlägg är en översättning av en nyhetsartikel från UNPA-kampanjen, som publicerades på kampanjens hemsida den 7 augusti 2017)

Den internationella kampanjen för en parlamentarisk församling inom FN (United Nations Parliamentary Assembly, UNPA) stöds nu över partigränser av mer än 1500 sittande och tidigare parlamentariker från mer än 120 länder.

Tänkbar logga för UNPA

Kampanjens appell för inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN uppmanar till att “demokratiskt deltagande och representation på den globala nivån gradvis genomförs” och fastslår att “för att värna det internationella samarbetet, säkra och sprida FN:s legitimitet och stärka dess möjlighet att agera, måste människor inkluderas i FN:s aktiviteter och dess internationella organisationer på ett mer direkt och effektivt sätt.”

“Detta är en viktig milstolpe”, enligt Andreas Bummel, kampanjens globala samordnare. “Att en så bred grupp av parlamentariker från världens alla regioner vill se en parlamentarisk församling inom FN visar än en gång att det är hög tid för Förenta Nationerna att överväga detta projekt”, underströk han.

“När det kommer till att demokratisera världsorgnisationen och det globala samarbetet så är det inte längre möjligt att ignorera förslaget om en parlamentarisk församling inom FN. Detta är en framgång för kampanjen och för de många parlamentariker vars stöd kampanjen har förmått att mobilisera”, kommenterade Jo Leinen, europaparlamentariker och medordförande i kampanjens parlamentariska rådgivande grupp.

Nomsa Tarabella-Marchesi från Sydafrikas Nationalförsamling blev den 1500:e parlamentsledamoten att skriva under UNPA-kampanjens appell

Den 1500:e lagstiftaren som skrev under appellen för UNPA blev Nomsa Tarabella-Marchesi från Sydafrika. “FN skulle vinna mycket på att involvera valda företrädare i sina överläggningar. Det är ju faktiskt många gånger de som behövs för att implementera FN-beslut på den nationella nivån, särskilt när det gäller Agenda 2030. En parlamentarisk församling inom FN skulle även skapa demokratisk överblick över FN:s arbete, inklusive att spela en meningsfull roll gentemot Säkerhetsrådet. Detta ytterligare skikt av ansvarsskyldighet skulle stärka världsorganisationens demokratiska karaktär”, sa Tarabella-Marchesi.

Den svenska europaparlamentarikern Soraya Post, som nyligen gav sitt stöd åt en UNPA-motion i Europaparlamentet, sa att “som världens folk måste vi kunna få direkt inflytande i FN:s politiska agenda och dess implementering. Det är en fråga om våra mänskliga rättigheter och deras fulla förverkligande.”

Bland de lagstiftare som har skrivit under appellen återfinns bland annat Panafrikanska parlamentets ordförande Roger Nkodo Dang från Kamerun, och ordförandena för de parlamentariska kommittéerna för utrikesfrågor i Belgien och Indien, Dirk van der Maelen respektive Shashi Tharoor.

Många av de lagstiftare som har skrivit under appellen innehar idag viktiga exekutiva positioner. Bland dem återfinns Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, EU:s kommissionär för det digitala området Mariya Gabriel från Bulgarien, Irlands president Michael D. Higgins, Sveriges minister för internationellt utvecklingsarbete Isabella Lövin, EU:s utrikesminister och vice ordförande i Kommissionen Federica Mogherini, Argentinas vicepresident Gabriela Michetti, och Kanadas premiärminister Justin Trudeau.

Det högsta antalet sittande parlamentsledamöter som stöder kampanjen kommer från Tyskland, med mer än 100, följt av Kanada med över 50 och Sverige med mer än 40. Andra länder med mer än 10 sittande parlamentariker inkluderar Argentina, Belgien, Danmark, Dominikanska republiken, Indien, Italien, Schweiz, Spanien, Sydafrika och Österrike. Mer än 50 europaparlamentariker finns också på listan.

Upprättandet av en UNPA har fått stöd av bland annat Euorpaparlamentet, Latinamerikanska parlamentet och Panafrikanska parlamentet.

Utöver parlamentsledamöter har även ett stort antal FN-arbetare, framträdande akademiker, kulturella innovatörer, företrädare för civilsamhällets organisationer och många hängivna medborgare från alla möjliga livssituationer uttryckt stöd för UNPA-kampanjen.

Gör det du också!

Hela listan med supporters
Sittande parlamentariker
Tidigare parlamentariker

Toppbilden: FN:s högkvarter i New York, foto Fernanda LeMarie, Wikipedia

Nätverket Global demokrati blir Demokrati utan gränser – vill du vara aktiv?

Nätverket Global demokrati har sedan 2014 verkat för upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN och för en demokratiskt styrd global ordning. Vårt arbete ingår i en global kampanj (UNPA-kampanjen) med aktörer runt om i världen. Nu håller en spännande organisatorisk utveckling på att ske som vi vill vara en del av.

Våren 2017 lanserades organisationen Democracy Without Borders i Tyskland, med grenar på olika platser i världen. Organisationen är en vidareutveckling av Committee for a Democratic U.N. som verkat sedan 2003 för en demokratisering av Förenta Nationerna, med särskilt fokus på upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Democracy Without Borders behåller UNPA-kampanjen som sitt primära fokus, men vill även verka brett för demokratiska principer på alla samhällsnivåer. På www.democracywithoutborders.org kan du läsa mer om den nya organisationens bakgrund och syfte.

Nu är vi i Global demokratis styrgrupp intresserade av att utveckla vårt nätverk i liknande riktning, och bli en svensk gren av Democracy Without Borders.

Vi vänder oss därför till dig som redan finns i vårt nätverk, eller som kanske hör om oss för första gången, med en förfrågan om du kan tänka dig att engagera dig i bildandet av den nya organisationen Demokrati utan gränser?

Du kanske vill sitta med i vår styrelse? Eller stötta oss på annat sätt? Du kanske har förslag på hur vi på kan forma vår organisation på ett bra sätt?

Vi behöver allt engagemang och all feedback! Så tveka inte att höra av dig till oss.

Bästa hälsningar,
Hans Leander, Carin Ölmunger och Petter Ölmunger

Kosmopolitiskt medborgarskap behövs för global demokrati och rörlighet

Diskussioner om medborgarskap, friheter och rättigheter tenderar att fastna i en antingen-eller-argumentation. Att vi som människor antingen kan och bör vara medborgare i olika länder eller kosmopoliter, det vill säga världsmedborgare i vårt världssamhälle. Det skulle dock kunna vara fullt möjligt att ha olika former av medborgarskap och residensskap beroende på beslutsnivåer och hemort. Federationer som USA eller Indien har olika regler på delstatsnivå rörande till exempel ekonomiska och sociala aspekter. Att utforma liknande koncept för världen är mycket svårare men inte omöjligt.

Bildresultat för a country that works for everyone theresa may

Theresa May på Tory-konferensen 5 oktober 2016, då hon sa “If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere.” Foto från videoinspelning av talet. www.itv.com

Valet av Donald Trump till USA:s president och Brexit-omröstningen i Storbritannien brukar presenteras som exempel på att nationalismen segrade över kosmopolitiska ideal i modern tid. Efter Brexit sa premiärminister Theresa May att “den som är världsmedborgare är ingenstansmedborgare”. Vilka som ska ges rätten att bli medborgare, samhällets medlemmar, är en mycket omdiskuterad fråga som väcker många känslor och reaktioner. Oavsett kollektiva identifikationer är synen på medborgarskap beroende av människors värderingar och erfarenheter.  

Forskning om hur människor ser på medborgarskap och gemenskap, genomförd av bland andra sociologen Neil Fligstein, har vid ett flertal tillfällen påvisat att när medborgarskap och nationell identitet tolkas utifrån universella värderingar som frihet och jämlikhet tenderar dessa att kopplas samman med en vilja till inkludering. När tolkningen däremot utgår från etnokulturella aspekter som religion och födelseort så tenderar den kopplas samman med en vilja till exkludering.

Slutsatsen är bland annat att en del människor är mer för inkludering, öppenhet och kosmopolitism medan andra är mer för exkludering, slutenhet och nationalism. Ett sätt att erbjuda en kompromiss och möjlighet för fler att vara överens vore just att erkänna nödvändigheten med olika medborgarskap. Idag existerar det kosmopolitiska medborgarskapet fortfarande som en idé, men inte i juridisk form när det kommer till dokumentation eller institutioner.

För att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap behöver det kunna bygga på sådant som fler människor globalt kan acceptera och praktisera. Mänskliga rättigheter brukar lyftas upp som exempel, samtidigt som det finns starka motsättningar och olika tolkningar om vad universella och kontextuella mänskliga rättigheter bör vara. Trots undantag finns det till exempel större politiska skillnader mellan bland annat Europa och Asien. Om mänskliga rättigheter i första hand ska handla om individuella friheter, rättigheter och begränsning  av statens makt gentemot individen. Eller om tyngdpunkten ska vara större grad av statens makt gentemot individen med fokus på kollektivet, skyldigheter och respekt.

Därför gäller det att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap enligt sätten som fler kan acceptera om individer runt om i världen ska kunna åtnjuta möjligheten till global fri rörlighet. Som individer väljer vi inte våra födelseorter men vi bör ha rätten och möjligheten att välja våra bostads- och arbetsorter. Vi präglas av olika erfarenheter och värderingar  beroende på vår lokala miljö. Det stämmer att människans natur i grunden är lokal. Samtidigt har människan möjligheten att utvecklas som glokal medborgare. 

En bra grund för det kosmopolitiska medborgarskapet skulle kunna vara FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsförklaring antogs med bred majoritet av FN:s generalförsamling 1948 och har sedan dess fått stor spridning och stark förankring i stora delar av världen. De kan därför anses vara både lokalt och globalt förankrade.

Som exempel kan nämnas rätten till liv, ägande och frihet. Dessa rättigheter kan accepteras av de flesta människor i världen, även om det i praktiken sker i olika grader och varierar mellan demokratier och diktaturer. Dessa rättigheter ger även människan rätten att välja sina kollektiva och kulturella identifikationer. Respekten för dessa tre rättigheter kan kompletteras med rätten till rörlighet. Alltså, så länge man respekterar dessa och lagen där man befinner sig så borde man åtnjuta och kunna praktisera rätten till rörlighet globalt. På det sättet kan kosmopolitiskt medborgarskap formas med både rättigheter och skyldigheter.

Ett konkret exempel på hur kosmopolitiskt medborgarskap skulle kunna fungera i praktiken är situationen med papperslösa. Med kosmopolitiskt medborgarskap behöver man inte ha tillgång till den nationella välfärdsstatens alla tjänster utan kan istället bygga på en universell tillgång till en mer basal välfärd. På det sättet skulle det vara lättare att tryggt röra sig över nationsgränser. Med en tryggare social bas skulle förmodligen även risken att hamna i kriminalitet eller att utnyttjas för olika syften att minska. Det skulle inte bara innebära en tryggare situation för papperslösa, utan skulle även kunna innebära att fler vågade flytta till nya orter för att söka arbete eller starta företag. Det skulle med andra ord kunna bidra till en friare global marknad och handel, utan att det sker på bekostnad av medborgarnas basala trygghet. Dessutom skulle det kosmopolitiska medborgarskapets basala rättigheter kunna kompletteras genom att den enskilde ansluter sig till olika privata försäkringar eller med tiden innesluts i det nationella eller lokala medborgarskapets fulla åtnyttjande av välfärdstjänster.

En global värld med beslut som fattas på olika nivåer och där det råder ett stort demokratiskt underskott på den globala nivån kräver alltså både mer utvecklad global demokrati, ett kosmopolitiskt medborgarskap och bättre förutsättningar för en global rörlighet. Till exempel rätten att kunna välja även våra globala politiska representanter och rösta i samband med valet till framtidens eventuella världsparlament. Det innebär även att medborgarskap eller residensskap kan fungera från lokal till global nivå.  När det kommer till vilka politiska, ekonomiska, sociala rättigheter, friheter som individen kan ha på olika nivåer. På det sättet är ett kosmopolitiskt medborgarskap fullt möjligt att forma juridiskt enligt idéer som kan leda till att fler människor kan komma överens och uppleva gemenskap i en global tid.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic är medlem i Liberalerna samt individuell medlem i Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa. Han arbetar som biträdande lektor i Europastudier vid Manipal University, Indien.

Europarlamentet uppmanar EU att främja en debatt om “upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN”

(Detta inlägg är en översättning av en nyhetsartikel från UNPA-kampanjen, som publicerades på kampanjens hemsida den 6 juli 2017.)

I en resolution som antogs 5 juli 2017, angående EU:s riktlinjer inför FN:s generalförsamlings kommande mötessession med start i september, har Europaparlamentet uppmanat Europeiska unionens råd att främja en debatt kring “frågan om att upprätta en parlamentarisk församling inom FN” (UNPA).

Resolutionen, som formellt kommer lämnas över till Rådet av Europaparlamentets talman Antonio Tajani, tillägger att frågan om UNPA bör diskuteras “utifrån perspektivet att stärka den demokratiska profilen och den interna demokratiska processen” inom Förenta Nationerna och “att låta det globala civilsamhället involveras direkt i den beslutsfattande processen”.

EU-parlamentarikern Jo Leinen under plenum-debatten 4 juli. (Bild: EP)

Europaparlamentarikern Jo Leinen (S&D), som hade tagit initiativet till att denna rekommendation om UNPA inkluderades i resolutionen, sa att “detta års rekommendationer till FN:s 72:a mötessession i generalförsamlingen inkluderar åter igen en uppmaning till Rådet att främja idén om en parlamentarisk församling inom FN. G20-mötet i Hamburg visar tydligt att det inte finns någon fungerande världsordning. Medan 20 länder fattar beslut så är FN:s 175 medlemsstater exkluderade. Detta är inte hållbart. Genom upprättandet av en parlamentarisk församling skulle representanter valda av medborgarna ges en verklig röst i det globala systemet.”

“Internationella organisationer borde vara föremål för allmänhetens översyn och inte för dunkel och hemlig diplomati. Jag stöder upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN-systemet för att skapa möjligheter till starkare delaktighet för allmänheten i Förenta Nationernas aktiviteter”, sa Elmar Brok (EPP), ledamot i Europaparlamentet, och tidigare under många år ordförande för parlamentets utskott för utrikesfrågor samt ordförande för Europafederalisterna.

EU-parlamentarikern Andrey Kovatchev introducerar resolutionen i Plenum. (Bild: EP)

Rapportören med ansvar för resolutionen, Europaparlamentarikern Andrey Kovatchev, förklarade att “det finns ett ökande behov av transparens och demokratiskt ansvar. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning att uppmuntra en debatt kring frågan om upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN.” Han tillade att “Förenta Nationerna borde överväga alla till buds stående möjligheter för att stärka den demokratiska legitimiteten och att återfå folkets tillit. Det internationella samfundet och civilsamhället borde tillsammans ta fram ett alternativ till det nuvarande handlingsförlamade FN-systemet. Dessutom skulle en sådan debatt ytterligare stärka det globala civilsamhället och främja allmänhetens engagemang.”

Förra året yttrade Federica Mogherini, EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och vice ordförande i Europeiska kommissionen, att UNPA “skulle kunna vara ett mycket användbart verktyg.” Före det att hon fick sina nuvarande uppdrag uttryckte hon stöd för UNPA-kampanjen i sin roll som italiensk parlamentariker. I dagsläget har cirka 1500 sittande och tidigare parlamentariker uttryckt stöd för UNPA-förslaget.

UNPA-kampanjens globala samordnare, Andreas Bummel, välkomnar Europaparlamentets uppmaning till Rådet. I maj stod kampanjen värd för ett informellt möte i New York om UNPA, i samarbete med Kanadas FN-delegation, ett möte som samlade experter från civilsamhället och företrädare från 12 regeringar.

“Genom denna resolution har Europaparlamentet, såsom EU-medborgarnas representativa organ, klargjort att det stöder en seriös debatt om denna fråga och att det skulle vilja se att EU:s regeringar spelar en aktiv roll för att lyfta denna sak i samband med FN:s generalförsamlings kommande session”, sa Andreas Bummel.

Europaparlamentets stöd för ett UNPA går lång tid tillbaka. En första resolution i ämnet antogs 1994.

Toppbilden: Europaparlamentets plenumsal. Bild från Europaparlamentets arkiv.