Kategoriarkiv: Opinion

Ett världsparlament kan rädda klimatet

Mänskligheten står inför en rad enorma utmaningar på global nivå. Eskalerande konflikter, terrorism, ofrivillig migration, digital massövervakning, multiresistenta bakterier och pandemier är bara några exempel. I takt med att globaliseringen har intensifierats har också behovet av att finna globala lösningar på dessa problem kraftigt ökat.

Även om det finns många akuta och allvarliga globala utmaningar så är kanske hoten mot jordens miljö och klimat det som brådskar mer än något annat för mänskligheten att hantera. Det gäller förstås inte bara den globala uppvärmningen, till följd av allt för höga utsläpp av växthusgaser. Det gäller också nedskräpning och förgiftning av våra världshav, ökande brist på tjänligt dricksvatten, artdöd och mycket mer.

Klimatkonferensen i Köpenhamn (COP15), december 2009 Foto: Jan Golinski, UNFCC

Klimatkonferensen i Köpenhamn (COP15), december 2009
Foto: Jan Golinski, UNFCC

I slutet av november och början av december kommer FN:s nästa klimatkonferens (COP21) att hållas i Paris. Förberedelserna och samtalen inför konferensen, förda av såväl stater som av icke-statliga organisationer och nätverk, har varit engagerade men också allvarstyngda. För även om tongångarna har varit betydligt mer ödmjuka sedan den stora besvikelsen efter klimatmötet i Köpenhamn 2009 (COP15), så har behovet av ett radikalt och effektivt globalt klimatavtal inte minskat, tvärtom. Kanske är vi, som FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon uttryckte det, den sista generationen som kan göra något åt klimatförändringarna?

Men vad kan vi då egentligen göra inom ramen för vår nuvarande internationella ordning, som fortfarande i allt väsentligt bygger på idén om att nationella intressen alltid har politiskt företräde framför globala? De regeringsföreträdare som kommer till de formella förhandlingarna i Paris, för att försöka göra upp om ett nytt avtal, har i verkligheten usla förutsättningar att komma i närheten av vad vår miljö behöver. Eftersom besluten vid konferensen måste fattas i konsensus av parterna, det vill säga FN:s 193 medlemsstater, så är det för det första svårt att komma överens om någonting över huvud taget. Vid mötet i Köpenhamn strandade ett avtal på att en handfull länder – däribland Saudiarabien och Sudan – helt enkelt motsatte sig det. På vilka grunder kan en så liten andel av världens länder och av världsbefolkningen få ett så stort inflytande över allas vår gemensamma framtid? För det andra så innebär denna beslutsordning att om konferensen, i konsensus, verkligen skulle lyckas landa i ett avtal så är det högst sannolikt en mycket urvattnad kompromiss. En kompromiss där de minst miljövänliga staternas önskemål väger lika tungt som något annat. Ja, och är inte också relativt progressiva stater, som Sverige, ytterst bakbundna av sin kortsiktiga nationella lojalitet? De svenska förhandlarnas mandat begränsas av valrörelsens löfte till det svenska folket att “rädda de svenska jobben” och att “stärka svensk konkurrenskraft”. Visst kan en grön omställning skapa många konkurrenskraftiga jobb på lång sikt. Globala och lokala intressen står i grunden inte i motsättning till varandra. Men i förhandlingar om hela jordens ve och väl behöver vi i så fall verktyg som kan kanalisera också våra globala intressen. Dessa verktyg saknas alltjämt, och resultatet kommer bli därefter.

Det behöver inte vara så. Vi kan gradvis utveckla politiska verktyg som gör det möjligt för oss som mänsklighet att fatta beslut som sätter våra globala långsiktiga intressen i första rummet. Framförallt behöver vi upprätta och utveckla ett världsparlament, företrädesvis inom ramen för FN-systemet. Hur då? Jo, i enlighet med artikel 22 i FN-stadgan så kan det som ett första steg upprättas en i första skedet rådgivande parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Säkerhetsrådet skulle inte ha möjlighet att blockera ett sådant beslut. Varje medlemsstat skulle, antingen direkt eller indirekt, kunna utse ett antal delegater i proportion till sin befolkningsstorlek. Med kompensation uppåt för de minsta staterna, så att inte de marginaliseras. Delegaterna skulle dock inte sitta nationsvis i den parlamentariska församlingen, utan grupperade utifrån politisk agenda. Självklart skulle de svenska delegaterna även driva svenska intressen, precis som riksdagsledamöter från Göteborg även driver Göteborgs-intressen i den nationella politiken. Inget fel i det. Men först och främst skulle FN-parlamentarikernas uppdrag vara att tjäna hela mänsklghetens och hela jordens intressen. Utifrån det uppdraget skulle de granskas och stå till svars. Ytterligare en skillnad mot FN:s generalförsamling skulle vara att delegaterna i den parlamentariska församlingen skulle företräda både regerings- och oppositionssida i den aktuella medlemsstatens parlament. Tydliga regler för urvalsprocessen skulle upprättas, och en oberoende valkommitté skulle pröva hur dessa kriterier efterlevdes. Medlemsstater utan fungerande parlament, eller som inte ville eller kunde leva upp till dessa kriterier, skulle få lämna ”sina” platser tomma. Förutom att detta skulle tillföra en demokratisk dimension till FN så skulle det i praktiken också innebära ett viktigt stöd för demokratiska krafter nationellt, i de mindre demokratiska medlemsstaterna.

Men vad kan en sådan parlamentarisk församling åstadkomma i de internationella klimatförhandlingarna om den ändå bara är rådgivande? Församlingen kan redan i första skedet utrustas med mandat att yttra sig om FN:s budget och gentemot FN-systemets andra organ och verksamheter, inklusive klimatkonferenserna. Eftersom församlingen skulle ha en betydligt mer demokratisk förankring och legitimitet hos den globala allmänheten än de nuvarande beslutsprocesserna så skulle dess budskap kunna få väldigt stor moralisk tyngd, och på så vis komma att påverka förhandlingarna i positiv riktning. En parlamentarisk församling inom FN skulle för första gången i världshistorien kunna kanalisera världsbefolkningens samlade röst.

Kina är det land som släpper ut mest växthusgaser. Foto: AP

Kina är det land som släpper ut mest växthusgaser.
Foto: AP

En parlamentarisk församling inom FN är ett första pragmatiskt och genomförbart steg. Men för att kunna hantera hoten mot jordens miljö och klimat på ett bättre sätt så räcker inte det. På sikt behöver vi ett direktvalt FN-parlament med mandat att fatta globalt bindande beslut. Det kan tyckas ligga väldigt långt bort nu. Men låt inte den långa resan avskräcka oss från att ta det första viktiga steget. Vem vet, kanske går det sen av bara farten?

Klimatmötet i Paris kommer snart vara förbi. Men våra globala ödesfrågor kommer kvarstå. Det är hög tid att börja ta långsiktigt ansvar för jordens och mänsklighetens hälsa. Det kan vi bara göra alla tillsammans.

Vad är nationalism?

Nationalism är ett begrepp och en företeelse som allt oftare diskuteras, exempelvis nyligen i Sveriges radios program Konflikt 30/5-15. Jag upplever att dessa diskussioner ibland hade kunnat vara mer fruktbara om de försökte relatera till någon definition av vad som faktiskt avses med nationalism. Det är inte så att jag tror att det kan finnas en definition som en gång för alla säger allt om nationalismen, men om man inte försöker avgränsa det så tenderar begreppet att spänna så vitt att diskussionen i praktiken blir ganska intetsägande. Nationalencyklopedins artikel om nationalismen börjar så här:

nationalism (franska nationalisme, av nation)tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende. Det sistnämnda antas i sin tur bara kunna uppnås genom kontroll av ett territorium, företrädesvis en suverän stat.

Nationen

Nationalismen utgår förstås från idén om nationen, det vill säga idén om att det finns ett kollektiv eller en gemenskap som är vidare än den allra närmaste familjen eller släkten. På svenska, och i de germanska språken, brukar begreppet ”folk” användas synonymt. Vad som

Vykortsmotiv över Västgöta nation i Uppsala

Vykortsmotiv över Västgöta nation i Uppsala

konstituerar nationen, eller folket, varierar och utvecklas över tid. Inom det landområde som idag hänger samman med den svenska nationen har det tidigare exempelvis funnits väst- och östgötar, svear och upplänningar, danskar, norrmän och finnar. I praktiken är nationell identitet något komplext och flytande. Vi lever ofta med flera parallella identiteter. En människa kan samtidigt vara exempelvis svensk, same och europé.

Man kan gå djupare in på begreppet nation och problematisera det ytterligare i olika riktningar. Men i detta sammanhang bör man kanske särskilt notera det faktum att vi sällan, i stort sett aldrig, benämner eller ens tycks kunna tänka oss hela mänskligheten som en nation. Är inte det egentligen ganska konstigt? Detta globala ”världsfolk” är vi ju alla en del av, vare sig vi gillar det eller ej, oavsett var på jorden vi bor eller vilket av det mänskliga språkets alla dialekter vi talar.

Nationalismen är en farlig ideologi

Att vi människor relaterar på ett särskilt sätt till den ena eller andra nationen ser jag i grunden som något positivt, som något naturligt och praktiskt. Ja, hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Om det var en sådan kärlek till nationen som definierade nationalismen så skulle jag inte anse att denna ideologi var av ondo. Men då skulle väl å andra sidan begreppet också vara ganska överflödigt?

Vad som gör nationalismen så problematisk och rent av farlig är att den är ett ”tankesystem som utgår från…att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen”. Nationalismen upphöjer alltså en gemenskap på bekostnad av de andra. Den efter de två världskrigen så krigströtta mänsklighetens idé om att det skulle finnas ett globalt allmänmänskligt ”Vi, de Förenta Nationernas folk…” (FN-stadgans inledningsord), alltså ett ”världsfolk”, får inte plats inom nationalismens tankesystem. Enligt nationalismen är en nation ett folk i motsättning till andra folk. Det är denna ideologi som är grunden till alla krig, också när nationalismen är eller kallar sig för ”religion”.

Suveräniteten är nationalismens politiska uttryck

Det nationalistiska tankesystemet hade varit mindre problematiskt om det bara var en ideologi som man kunde välja att förhålla sig till på det ena eller andra sättet. Men hela vår världsordning bygger i grunden på nationalismen. Vi lever i vad vi skulle kunna kalla för en ”strukturell nationalism”. Det politiska och juridiska uttrycket för detta är den nationella suveräniteten, det vill säga idén om att det inte får finnas någon makt över nationalstaten, eller med andra ord att den nationella folkviljan ”regerar över” (souverain) allt annat.

Jag anser att man bör skilja på begreppen ”suveränitet” och ”självbestämmande”. En svensk kommun kan till exempel ha ett visst självbestämmande, men den kan inte vara suverän eftersom kommunen och kommunens invånare lyder under svensk lag. Vidare har exempelvis föreningar och hushåll ett visst självbestämmande. Framför allt eftersträvar ett gott samhälle att ge individen ett så stort självbestämmande som möjligt. Men den enda individ som kan

Ludvig den XIV, "Solkungen", symboliserar absolutismens och den absolute monarkens höjdpunkt i europeisk historia.

Ludvig den XIV, ”Solkungen”, symboliserar absolutismens och den absolute monarkens höjdpunkt i europeisk historia.

kallas ”suverän” är diktatorn eller den absolute monarken. Folkrätten tycks ofta blanda ihop dessa begrepp så att nationell ”suveränitet” och nationellt ”självbestämmande” blir synonymer. Men det finns alltså en väsentlig skillnad som bör belysas just precis på internationell och global nivå.

Suveräniteten och den politiska nationalismen påverkar som sagt förutsättningarna för vår världsordning. En konsekvens av att det (i teorin) inte kan finnas någon ordning ovanför den nationella suveräniteten är den globala laglösheten. Ytterligare en negativ konsekvens är att mänskligheten, världsfolket, i praktiken är ett lydfolk under den nationalistiska ideologins styre. Att vara människa är, åtminstone i politiskt avseende, mindre värdefullt än att vara exempelvis svensk. Varför gäller inte principen om den nationella suveräniteten, eller ens nationellt självbestämmande, just precis det folk som alla människor oundvikligen är en del av? Jo, därför att nationalismen bygger på motsättningen mellan olika folk.

Även om suveränitetsprincipens idé om att det inte kan finnas någon makt över nationalstaten får en mängd konsekvenser för vårt globala samhälle så vet vi samtidigt att detta till stor del är en illusion. Idén bygger på att nationernas politiska liv och angelägenheter skulle kunna isoleras från omvärlden. Men i praktiken är nästan alla politiska processer av större vikt i dag mer eller mindre sammanlänkade internationellt och globalt. Det skapas därmed ett transnationellt politiskt utrymme. Det säger sig självt att inte alla nationer samtidigt kan vara ”suveräna” inom samma politiska utrymme.

I FN-stadgans andra artikel står det att ”Organisationen grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet.” Men denna inom folkrätten så centrala doktrin rymmer alltså en omöjlig motsägelse när det gäller just detta transnationella politiska utrymme, som ju faktiskt FN har upprättats för att hjälpa oss hantera. Om alla är ”likställda” så kan ju ingen samtidigt vara ”suverän”! FN:s Säkerhetsråd – världens enda organ med formellt mandat att fatta globalt bindande beslut! – är ju också ett uttryck för att fem stater är väsentligt mer ”suveräna” än alla andra! I praktiken är det väl dock högst en eller två av världens alla nationer som kan göra något sorts seriöst anspråk på att vara nationellt suveräna inom det transnationella politiska utrymmet.

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket", Regeringsformen

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, Regeringsformen

Även det faktum att Sverige och Sveriges medborgare idag i viss utsträckning lyder under europeisk lagstiftning borde hjälpa oss problematisera nationalismens realiteter och illusioner. En avgörande skillnad mellan exempelvis Sverige och EU är dock att Sverige ytterst har polis att hävda lag och ordning internt och militär att hävda åtminstone den territoriella suveräniteten externt. EU har ingen sådan ordningsmakt, och bör enligt min mening inte heller ha det. Det skulle ju bara göra EU till ett nationalistiskt projekt, eller hur? Militär är nationalismens yttersta verktyg, och nationalismen är militärens ideologiska grund.

Global demokrati

Det avgörande är förstås inte om man kallar sig för ”nationalist” eller ej. Man bör inte slarva med ord, men det är ytterst sett inte ordet, utan företeelsen, som är det viktiga. Nationalismen, såsom den beskrivs ovan, bör utmanas och gradvis ersättas med en global demokrati. Inte så att våra nationella eller mer lokala gemenskaper därmed kommer att försvinna. Men när det gäller globala politiska angelägenheter och beslutsprocesser – exempelvis styrningen av Förenta Nationernas program och verksamheter – så måste världsbefolkningen på sikt kunna fatta beslut som är bindande för alla nationer, oavsett om de idag har kärnvapen eller ej. Jag är övertygad om att en sådan utveckling också kommer att stärka världens alla folk och nationer eftersom vi ju alla är en del av och beroende av det globala samhällets ve och väl. Så den som verkligen värnar nationen bör alltså överge nationalismen!

 

Svenska FN-förbundet bör verka för ett demokratiskt FN

Svenska FN-förbundets styrelse har nu publicerat sina yttranden över de motioner som inkommit inför förbundskongressen 13-14 juni. Jag ska här kommentera yttrandet över den motion (4) – “För ett demokratiskt FN” – som jag har skrivit och som vår FN-förening har skickat in. Motionens två att-satser lyder:

  • Att Svenska FN-förbundet uttrycker stöd för UNPA-kampanjens förslag att det upprättas och gradvis utvecklas ett demokratiskt FN-parlament
  • Att Svenska FN-förbundet utarbetar en strategi för global demokrati och för ett demokratiskt FN

Förbundsstyrelsens yttrande rekommenderar inte att motionen avslås, men däremot att den anses besvarad med hänvisning till yttrandet, och därmed alltså att motionen inte antas. FN-förbundens världsfederation (WFUNA), den paraplyorganisation för FN-förbunden där också Svenska FN-förbundet ingår, uttryckte stöd för UNPA-kampanjens förslag redan 2006 i samband med sin kongress i Buenos Aires. Så här sa man då:

”FN-förbundens världsfederation stöder upprättandet av en Förenta Nationernas parlamentariska församling som ett rådgivande organ inom FN-systemet såsom en medborgarnas röst och uppmanar regeringarna för Förenta Nationernas medlemsstater, parlamentariker och företrädare för civilsamhället att tillsammans utforska möjliga steg och vägar för att skapa en parlamentarisk församling inom FN.” 

STO FN citat AdZ A3Det tyska FN-förbundet antog på sin förbundskongress 2013 en resolution till stöd för UNPA-förslaget som ett sätt att stärka det parlamentariska inflytandet och engagemanget i FN. Det tyska FN-förbundet uttryckte samtidigt stöd för de förslag som FN:s oberoende rapportör för främjandet av en demokratisk och rättvis internationell ordning, Alfred de Zayas, har lyft i sina rapporter, däribland att FN:s råd för mänskliga rättigheter initierar en formell studie i frågan, och att FN:s generalförsamling kallar samman en konferens för att diskutera frågan. Läs mer här.

Varför vill inte förbundsstyrelsen göra gemensam sak med tyska FN-förbundet och stödja FN:s demokrati-rapportörs förslag för ett mer demokratiskt FN? Varför vill förbundsstyrelsen inte anta WFUNA:s uppmaning att uttrycka stöd för UNPA-förslaget?

Yttrandet säger att förbundsstyrelsen också ser ett behov av “demokratisk insyn i FN”, men ser förbundsstyrelsen också ett behov av en demokratisk styrning av FN? Vore det inte i så fall bra om Svenska FN-förbundet utarbetar en strategi för global demokrati och för ett demokratiskt FN? Jag ser inte att yttrandet besvarar eller ens reflekterar över dessa frågeställningar. STO FN citat BBG A3

Vad säger egentligen yttrandet? Yttrandet hänvisar till att civilsamhällets roll och inflytande i FN-systemet behöver stärkas, och att detta är FN-förbundets primära fokus. Ja, men om detta verkligen är ett viktigt fokus för FN-förbundet så borde väl det snarare tala för att motionens förslag antas? Parlamentet och demokratin är ju just precis verktyg för att stärka civilsamhällets roll i den politiska styrningen!

Vidare hänvisar yttrandet till att det är viktigt att parlamentariker har god kunskap om FN-arbetet och nämner några verksamheter som syftar till att stärka denna kunskap. Men återigen: är inte detta just argument för att det upprättas och gradvis utvecklas ett FN-parlament? Ingenting kan väl bättre än just ett FN-parlament stärka parlamentarikers kunskap om och engagemang för FN:s arbete! Är det inte lika uppenbart som att riksdagen, Sveriges parlament, stärker parlamentarikers kunskap om Sveriges politik? Eller som att europaparlamentet stärker parlamentarikers kunskap om EU:s politik?

Förbundsstyrelsens yttrande nämner återkommande vikten av att stärka civilsamhällets roll i FN-systemet. Av någon anledning drar man dock inte slutsatsen att ett FN-parlament skulle stärka det globala civilsamhällets ställning i den globala politiken. Jag tycker att man bör försöka sig på ett tankeexperiment: Fyller riksdagens existens en viktig funktion för det svenska civilsamhällets ställning i svensk politik? Fyller europaparlamentet en viktig funktion för det europeiska civilsamhället? Skulle det mer lokala civilsamhället, som till exempel verkar runt om i våra många olika kommuner, få en starkare ställning utan kommunfullmäktige? Om FN-förbundet anser att den parlamentariska instiutionen är viktig för civilsamhällets inflytande så bör man anta motionens förslag. Om man inte anser detta så anser jag att man ger uttryck för en mycket tveksam demokrati-syn. STO FN citat IL A3

Till sist vill jag kommentera den utifrån ett demokrati-perspektiv mycket bristfälliga bild av “civilsamhället” som yttrandet tycks ge uttryck för. Det verkar som att man med “civilsamhället” främst syftar på de “civilsamhällesorganisationer” (CSO) – det vill säga frivilligorganisationer och NGO:s mm – som i vissa fall kan få in en fot eller ett finger i FN-systemet. Dessa organisationer har en mängd olika agendor som kan ligga mer och mindre i linje med demokratiska ideal och med FN:s verksamheter. Man ska också komma ihåg att i många länder så är bara sådana organisationer tillåtna som aktivt stöder den aktuella regeringens politik. Oppositionella krafter kan i sådana fall inte kanaliseras genom dessa organisationer. Civilsamhällesorganisationer utgör i allmänhet förstås en viktig del av civilsamhället, men civilsamhället är samtidigt så mycket mer än dessa organisationer. Jag skulle säga att en demokratisk människosyn ser varje människa – oavsett hen är medlem i en civilsamhällesorganisation eller ej – som en viktig del av civilsamhället. Det globala civilsamhället utgörs följaktligen av hela den samlade mänskligheten och av varje enskild människa.

STO FN citat DH A3Delar FN-förbundet denna människosyn eller inte? Om FN-förbundet delar denna människosyn så har vi också ett ansvar att verka för att hela det globala civilsamhället får större inflytande i styrningen av FN. Då bör också denna motion antas i sin helhet. Om FN-förbundet inte delar denna människosyn och om FN-förbundet inte vill se ett demokratiskt FN, så anser jag att man i så fall bör avslå motionen snarare än låtsas att den har blivit besvarad.

Länk till motionen på STO FN-förenings hemsida

Länk till förbundsstyrelsens yttrande

Bill Gates vill se en världsregering

Bill_Gates_July_2014

Bill Gates, juli 2014. Foto: Simon Davis/DFID

I en intervju med den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung hävdar Bill Gates att vi behöver en världsregering. “För att hantera våra globala frågor är en världsregering fullständigt nödvändig”, menar multimiljardären som bland annat är chef för och medgrundare till Bill and Melinda Gates Foundation. Till exempel skulle en världsregering bättra kunna möta klimatförändringarna, men även globala hälsoutmaningar som barnadödlighet och farliga sjukdomar, menar Gates. Vi saknar en beredskap för våra globala utmaningar:

För krig är vi beredda. Vi har våra militära förband. Men hur är det när det gäller sjukdomar? Hur många läkare har vi för att hantera detta? Hur många flygplan, tält, vetenskapsmän och vetenskapskvinnor? Om det fanns någon sorts världsregering så skulle vi vara bättre förberedda.

Jag tror att Bill Gates har rätt i sin analys, och hans uttalanden till stöd för en världsregering är välkomna. Men jag tror att vi ska vara väldigt tydliga med att en världsregering behöver vara demokratisk för att legitimt och effektivt kunna hävda den globala allmänhetens intressen. Det viktigaste vi kan göra i denna riktning är att verka för att det upprättas och utvecklas ett demokratiskt världsparlament. Bill Gates får gärna stödja sådana strävanden.

Att göra skillnad i politiken, för alla människors lika värde!

Först vill jag tacka Anders Johansson för hans viktiga artikel i Aftonbladet “Att göra skillnad på människor” (9/12). Jag upplever att Johansson lyckas sätta ord på vår tids stora dubbelmoral: Att vi på lokal och nationell nivå ofta säger oss stå för alla människors lika värde, men på den globala nivån gör vi uppenbarligen stor skillnad på människor utifrån härkomst och nationellt medborgarskap.

Carin Ölmunger - engagerad i UNPA-kampanjen och i nätverket Global demokrati, föräldraledig fyrbarnsmamma och anställd som AT-läkare vid Kungälvs sjukhus.

Carin Ölmunger – engagerad i UNPA-kampanjen och i nätverket Global demokrati, föräldraledig fyrbarnsmamma och anställd som AT-läkare vid Kungälvs sjukhus.

Detta nationalistiska paradigm urholkar inte bara en demokratisk människosyn, utan hindrar också akuta politiska initiativ på alla samhällsnivåer. Johanssons artikel pekar samtidigt klargörande på det egentligen självklara: Att det globala och det mer lokala hänger oupplösligt samman!

Våra etablerade partiers avsaknad av visioner och initiativ skapar en guldsits för Sverigedemokraterna och liknande partier, i Europa och runt om i världen. Det råder en skriande brist på politiska förslag och verktyg för att hantera globala utmaningar som hoten mot jordens miljö och klimat, och en mer rättvis fördelning av jordens ändliga resurser. Våra etablerade politiker verkar ofta missförstå globala utmaningar som att det främst skulle handla om att hävda svensk konkurrenskraft i den globala ekonomin. Men dessa utmaningar kan inte lösas genom ytterligare konkurrens, utan genom stärkt samarbete. Bristen på politiskt ledarskap skapar inte bara en känsla av att politiken misslyckas med de stora globala ödesfrågorna. Eftersom globala skeenden i allt högre grad också skapar förutsättningarna för politiken på mer lokal nivå så känner allt fler människor också en frustration över den lokala politikens tillkortakommanden. Konsekvensen blir då att många vänder de etablerade partierna ryggen. En överhängande risk är också att allt fler vänder demokratin och den demokratiska människosynen ryggen. Lösningen ligger förstås inte i att rösta på uttalat nationalistiska partier, utan istället i att lyfta visionen om ett demokratiskt samhälle bortom nationalismen. Med denna artikel vill jag därför ta vid där Anders Johansson slutade i ett “Jag vet inte”. Jag menar att vi inte behöver famla i sådan ovisshet.

I samband med att kampanjen för upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA) lanserades 2007 sa FN:s tidigare generalsekreterare, Boutros Boutros-Ghali så här:

Boutros Ghali UNPA quoteVi måste främja en demokratisering av globaliseringen innan globaliseringen förstör grunderna för nationell och internationell demokrati. Upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN har kommit att bli ett ovärderligt steg för att uppnå demokratisk kontroll över globaliseringen.

Jag är övertygad om att detta skapar vägar fram bortom den rådande nationalismens dubbelmoral och globala ansvarslöshet. Johansson beskriver i sin artikel hur främlingsfientligheten är “institutionaliserad på global nivå”. Ja, och precis som Boutros-Ghali uttrycker så behöver vi tvärtom institutionalisera alla människors lika värde på den globala nivån. Vi behöver alltså lyfta visionen om ett demokratiskt världsparlament. Upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN är ett genomförbart och pragmatiskt nästa steg på vägen dit. Sverige borde därför ta initiativ till en allians av medlemsstater i FN som driver denna fråga fortsatt framåt. Det handlar om demokratins framtid!

Men vi medborgare och medmänniskor kan inte sitta och vänta på att våra politiker ska våga ta detta initiativ. Vi som tror på alla människors lika värde, oavsett var en råkar vara född eller råkar ha hamnat i världen, behöver nu tillsammans stå upp för en politik som är värd att tro på. En politik som inte gör skillnad på människor. En politik för rättvisa, fred och hållbarhet, lokalt och globalt. En politik som sätter samarbetskraft och gemensamt ansvarstagande högre än konkurrenskraft. Vi är alla del av världsfolket och jorden är allas vårt gemensamma hem. Det är nu dags att lämna nationalismen bakom oss och börja bygga den globala demokratin.

Global ekonomi

Jag föreställer mig att en viktig uppgift för alla samhällen är att utveckla en välfungerande ekonomi. Detta borde också gälla vårt globala samhälle. Nedan listar och resonerar jag kring vad jag uppfattar som några av den globala ekonomins byggstenar, självklart utan anspråk på en heltäckande bild.

1. Vad betyder ”ekonomi”
Om man inte redan gjort det så kan det vara värdefullt att reflektera något över själva begreppet ”ekonomi”. Ekonomi kan ganska ordagrannt översättas med ”hushållning” efter grekiskans ”oikos” som betyder ”hem” eller ”hus” och ”nomos” efter verbet ”nemo” som betyder ”fördela” eller ”hålla” (i ordning). Så eko-nomi betyder alltså hus-hållning.

2. Uppdatera din världsbild – jorden vårt hem
Om ekonomi betyder hushållning så blir det förstås relevant att fundera vidare på vilket hus eller hem vi avser när vi pratar om vår ekonomi. Man kan ju ha behov av fundera över och sköta ekonomin på olika nivåer: den privata ekonomin, familjens ekonomi, stadens ekonomi eller nationalstatens ekonomi till exempel. Om vi nu pratar om global ekonomi då borde det följaktligen vara hushållningen med hela jordens, hela världssamhällets, gemensamma resurser som åsyftas.

IMG_0872.JPG
Men alla tycks inte ha reflekterat över att man kan se hela jorden som ett hem. De flesta associerar nog ”hemmet” snarast till den egna privata bostaden. Ofta har vi kanske ofta en särskild hemkänsla för den lokala hembygden. Vidare har sedan 1800-talet och främst under 1900-talet tanken på ett nationellt folkhem vuxit sig stark, i Sverige och i många delar av världen. Nationalekonomi har blivit ett självklart och centralt akademiskt och politiskt fält.

Men vi saknar alltså ännu en starkt förankrad insikt om att hela jorden är vårt hem, och således saknas i allt väsentligt också ett globalekonomiskt perspektiv. Vi har därmed en mängd nationalekonomer, men så vitt jag vet inte en enda globalekonom. Den globala ekonomin blir därefter. Det är hög tid att uppdatera sin världsbild.

3. Globala husregler
Om vi nu har kommit fram till att den globala ekonomin handlar om hur vi ser efter och använder jordens och mänsklighetens gemensamma resurser, så tänker jag att nästa steg är att reflektera över hur man faktiskt och praktiskt sköter det globala hushållet på ett bra sätt. Mycket kan sägas om detta. Det handlar om att individuellt och kollektivt sträva efter och odla en god huskultur, där alla känner sig hemma, välkomna och behövda, var och en efter sina egna gåvor och begränsningar. Men helt centralt i varje välfungerande hem torde vara att det finns bra husregler. Applicerat på vårt globala samhälle innebär det att vi behöver ett globalt ramverk, en global reglering och en global lagstiftning, för att värna vår globala ekonomi.

IMG_0834.JPG Global reglering är ett stort kapitel i sig. Men i relation till den globala ekonomin så är begrepp som rörlighet och marknad kanske särskilt centrala. Jag är av den uppfattningen att en av 1900-talets stora retoriska misstag (det finns flera, som bottnar i den polariserade världsordningen) var att blanda ihop begreppen ”kapitalism” och ”fri marknad”. Utifrån mitt perspektiv är en fri marknad något eftersträvansvärt. Det vill säga, vår politik bör skydda människans möjlighet att vara en fri aktör på en marknad präglad av frihet: att fritt få efterfråga det jag eller vi behöver eller önskar, och att fritt få erbjuda och sälja det jag vill dela med mig av. Men frihet är inte samma sak som laglöshet, och en fri marknad kan inte innebära en tjuvarnas marknad, där det är fritt fram att handla på ett sätt som förslavar människor eller som utarmar jordens resurser. En fri marknad, om den ska vara fri också från förtryck, måste vara en välreglerad marknad.

4. En demokratiskt reglerad ekonomi
Därmed kommer vi som jag ser det fram till ett vägskäl. Man kan knappast välja om vi ska leva i ett globalt samhälle, en global ekonomi, eller ej. Man kan knappast heller välja om denna globala ekonomi ska ha regler, mer och mindre skrivna, eller ej. Allt detta är enligt min bedömning ganska ofrånkomligt. Man kan förstås tycka mer och mindre om att det är så, men jag tror inte man kan ändra på just det. Vad man däremot kan välja är hur dessa globala husregler ska utformas. Vem ska vara med och bestämma vilka regler som ska gälla? Vems intresse ska stå i centrum för den globala regleringen?

Jag tror att valet här står mellan att antingen applicera den demokratiska samhällsstyrningen på global nivå eller att acceptera ett globalt samhälle som fortsatt styrs av de mäktigaste militärnationerna och de rikaste kapitalägarna. Om vi ska ha en global ekonomi som också är ekologiskt hållbar och som väger in och balanserar alla de många olika intressen som världens folk och individer bär på, så tror jag att den globala demokratin måste vara vägen fram. Dessutom: jag tror att endast regleringar som sker inom ramen för en global demokrati på sikt kan vinna tillräckligt stor legitimitet hos den globala allmänheten för att bli efterlevda och alltså fungera effektivt.

5. En jämlik tillgång till den globala ekonomin
Om demokratins ena sida handlar om den politiska och formella möjligheten att vara med och fatta beslut om gemensamma regler så handlar demokratins andra sida kanske om den ekonomiska plattform som vi agerar utifrån. Jag anser att det varken vore önskvärt eller möjligt att eftersträva att alla människor hade exakt lika mycket och samma av allt. Däremot anser jag att alla människor bör ha en global ekonomisk miniminivå att utgå ifrån och falla tillbaka på. Dessutom anser jag att de extrema klyftorna mellan oss som har långt mer än vi behöver och de som saknar för dagen som kommer bör minskas avsevärt. Det finns verktyg för detta inom ramen för en global demokratisk ordning.

6. Ett hus med många rum

IMG_0379.JPGNär man utgår ifrån en nationalistisk världsbild, alltså när man ser nationalstaten (eller för den delen en regional supermakt) som den yttersta och högsta tänkbara samhällsformen så utesluter det per automatik en hållbar global ekonomi. Däremot utesluter inte en global ekonomi att man samtidigt värnar den lokala ekonomin på dess många olika nivåer. Om hela jorden är vårt hus och hem, så är det ett hem med väldigt många rum. Att vi nu behöver fokusera särskilt på att ta fram verktygen för att ta hand om ett kollapsande globalt hem betyder förstås inte att vi ska sluta ägna oss åt den mer lokala ekonomin, tvärtom. Utifrån mitt perspektiv syftar en god global ekonomi just precis till att stärka våra möjligheter till en god hushållning på alla andra nivåer, varav den mest lokala nivån är det fantastiska liv som bor i min alldeles egna kroppshydda.

7. Från konkurrenskraft till samarbetskraft
Det begrepp som under lång tid har stått i centrum för och starkt påverkat den politiska och ekonomiska debatten är enligt min bedömning inte ”tillväxt” utan ”konkurrenskraft”. Tillväxt är ett medel för att nå det högre målet som är just denna konkurrenskraft. Att ”stärka svensk konkurrenskraft” kan sägas utgöra ramen för den svenska politiska diskursen, och det är på motsvarande sätt i andra ekonomier. Detta är förståeligt på många sätt. Att många samhällsmedborgare jobbar, gärna med högkvalificerade yrken, och därmed kan bidra till den nationella skattkistan, är en förutsättning för att kunna göra stora finansiella samhällsinvesteringar. Eftersom Sverige är en ”öppen ekonomi” i en ”konkurrensutsatt global marknad” måste Sveriges konkurrenskraft vara stark om vi inte ska förlora allt för många av dessa jobb utomlands. Samma perspektiv råder som sagt också utanför Sverige. En konsekvens därav blir förstås att vi ser på varandra i väldigt hög utsträckning som konkurrenter, som motspelare, och ytterst som motmänniskor i en farlig värld.

Jag anser inte att konkurrens är av ondo. Jag anser att konkurrens är en nödvändig och viktig del av den mänskliga existensen. Konkurrens kan hjälpa oss att utforska både vår potential och våra begränsningar och bidra till att vi utvecklas både som individer och som kollektiv. Däremot anser jag inte att konkurrensen bör vara ekonomins överordnade princip. Samarbetet är en ännu viktigare kraft och måste sättas över konkurrensen om vi ska kunna skapa ett gott samhälle. Tänk den dagen då svenska politiker går till val på att ”nu ska vi stärka svensk samarbetskraft!” Då tror jag att vi har börjat närma oss en hållbar ekonomi.

Supervalåret är ännu långt borta

I år kan vi som är svenska medborgare rösta på alla samhällsnivåer som vi har demokratiskt inflytande på, till kommun, landsting, riksdag och europaparlament. Därför har året ibland kommit att kallas för ett ”supervalår”.

Utan att vilja förminska vikten av att vi röstar på alla dessa nivåer så anser jag ändå att begreppet supervalår är starkt missvisande. Vi har ju faktiskt inget demokratiskt val på den högsta samhällsnivån, den globala. I de politiska beslutsprocesser som hanterar vår tids stora globala utmaningar, och som samtidigt i hög utsträckning utgår grundval också för den mer lokala politiken, får vi än så länge snällt acceptera att det är de mäktigaste militärmakterna och de rikaste kapitalägarna som styr. I forum och organisationer som FN:s säkerhetsråd, Internationella valutafonden (IMF) eller G8 kan de starkaste fortsätta agera för egen vinning, utan att behöva ta hänsyn till den globala allmänhetens intresse och utan risk för att bli avsatta hur felaktigt man än handlar.

Mer självklart är väl då att världsfolket inte har någon rösträtt i supermakternas nationella politik? Men i takt med ekonomins globalisering har dock de interna beslut som exempelvis USA eller Kina fattar kommit att få allt större och tydligare konsekvenser för villkoren på den globala marknaden och för de mindre nationernas möjlighet att hävda sig och klaraIMG_0428.PNG sin egen välfärd. Och även små länder, som Sverige, kan fatta beslut kring exempelvis miljö eller vapenexport som påverkar vardagen för många människor som inte haft något att säga till om när besluten fattats. Vi ser att exempelvis hälsovårdspolitik i Liberia eller säkerhetspolitik i Irak snabbt kan bli en global angelägenhet. Det globala och det lokala är sammanlänkat och ömsesidigt beroende.

Man kan förstå och förklara avsaknaden av global demokrati på många sätt. Man kan också tycka att det är mer eller mindre önskvärt att våra globala beslutsprocesser demokratiseras. Men hursomhelst, det blir konstigt att tala om ett supervalår innan vi har ett direktvalt världsparlament. Det är en bra bit dit, så för den som tror på demokratin är det hög tid att börja den långa vandringen.

 

Hög tid att utmana den globala anarkin

Hög tid att utmana den globala anarkin

Föreställ dig att vi i Sverige inte hade lagar eller polis för att skydda samhällets medborgare från att utsättas för till exempel mord, hot eller förföljelse. Varje gång någon utsattes så skulle offer eller anhöriga, istället för att vända sig till en allmänt erkänd lag och ordningsmakt, behöva appellera till de andra medborgarnas empati, vilja och förmåga att reagera och ingripa på ett förnuftigt och effektivt sätt. Kan du föreställa dig det? Det är exakt den situation som vi nu närmar oss i vårt globala samhälle! För medan våra relationer, vårt samhälle, har globaliserats, så saknas i allt väsentligt ett globalt rättsystem.

Den internationella ”lagens” brister

Men har vi då inte vad som brukar kallas ”internationell lag” och ”folkrätt”? Jo, den globala rättsliga medvetenheten och strukturen har stärkts avsevärt jämfört med situationen före världskrigen. Men denna ”lag” och ”rätt” har så stora och djupa brister att det utifrån ett juridiskt perspektiv knappast kan förnekas att vi i allt väsentligt lever i en global laglöshet.

Bristerna kan kanske bäst förstås i två kategorier. För det första rymmer internationell lag mycket stora inre motsägelser, dessutom på helt avgörande punkter. Bland annat säger artikel 2 i FN-stadgan att ”organisationen grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet”, vilket kommer till uttryck i FN:s generalförsamling, där alla medlemsstater – genom sina regeringar, inte sina folk! – har en röst var. Samtidigt ger FN-stadgan fem av dessa medlemsstater en helt överordnad maktposition, som permanenta – de kan inte röstas bort, hur de än beter sig! – veto-medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Det enda FN-organ vars beslut är omedelbart bindande för hela jordens befolkning. Dessa fem, som är tänkta att fungera som det globala samhällets världspolis, är samtidigt världens största kärnvapenmakter. Det är ingen tillfällighet. En polis måste ju ha tillgång till de främsta vapnen, så har logiken varit. Men samtidigt har FN, bland annat genom generalförsamlingens allra första resolution, förklarat att kärnvapen är världens farligaste massförstörelsevapen och att de ska försvinna från alla nationella arsenaler.

Om vi dessutom räknar med andra dokument som är viktiga inom folkrätten så ökar motsägelserna ytterligare. Bland annat uttrycker deklarationen om de mänskliga rättigheterna ett ställningstagande för alla människors lika värde och rättigheter. Men i FN-stadgan har vi ju sett att människans rättigheter är underordnade staters rättigheter. Om ”principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet” verkligen skulle gälla – men nu gäller alltså i verkligheten principen om kärnvapenmakternas suveränitet – så skulle ju en medlemsstat med 10 000 invånare ha ett enormt mycket större inflytande per capita än till exempel Kina eller Indien. Kineser och indier skulle alltså ha en mycket mindre viktig röst än till exempel tuvaluer eller svenskar.

Förutom att internationell lag är full av sådana motsägelser så tillkommer ytterligare en grundläggande problematik. Internationell lag gäller inte alla! De mäktigaste militärnationerna och de rikaste kapitalägarna struntar helt enkelt väldigt ofta i internationell ”lag”. De enda regler de anser sig behöva följa är sina egna vinstintressen. För att bara ta ett exempel. Israels militära svar på Hamas raketbeskjutningar har av många inte ansetts vara ”proportionerliga”, och därmed ett brott mot internationell lag. Nu finns det visserligen inga klara definitioner av vad som är rimliga proportioner i dessa sammanhang. Men betänk för ett ögonblick USA:s atombombningar i Japan, napalmbombningar i Vietnam och drönare i dagens Mellanöstern. Jag tror inte att USA agerar värre än vad någon annan supermakt skulle ha gjort i en liknande position. Men om världspolisen nummer ett agerar så, ytterst med hänvisning till det egna nationella intressets suveränitet, så bör det stå klart för alla att vi lever i en global anarki.

Laglöshetens konsekvenser

I denna globala rättslöshet följer med nödvändighet att det ena eller andra brottet eller offret relativiseras på bekostnad av de andra, i desperat förhoppning om att solidariteten ska gynna just precis de som är mig mest kär. Mitt i all polemik glöms dessutom alla de offer bort vars vittnen inte är tillräckligt många eller röststarka för att ens räknas.

Land skall med lag byggasFörutom den tragik som denna situation innebär för många individer och grupper runt om i världen så utgör detta även ett uppenbart hot mot tryggheten i relativt välfungerande rättsamhällen som Sverige. Frustrationen över att just min släkt, mina vänner eller mina trosfränder verkar lämnas skyddslösa och drabbas utan påföljd riskerar att allt oftare komma att projiceras på människor i lokalsamhället som man upplever har en relation till de tänkta förövarna. När politiska ledare tycks ha och uttrycka en större förkärlek för den ena eller andra folkgruppen globalt så riskerar även människosynen lokalt i Sverige att urholkas.

Så kan vi utmana den globala anarkin

Det problem vi står inför är förstås inte att vi har vad vi har av internationell lag och rätt. Det vi har får vi vara tacksamma för och försöka bygga vidare på. Men problemet är alltså att vi saknar global lag och rätt till skydd för alla människors lika värde och rättigheter. Det är nu hög tid att vi utmanar den globala anarkin. Det kommer förstås vara en stor, svår och långsiktig utmaning. Men en helt avgörande nyckel är att upprätta och gradvis utveckla ett demokratiskt världsparlament. Endast ett sådant parlament kan utverka regler globalt som på ett bra sätt balanserar de många olika intressen som världens folk och individer bär på. Endast ett sådant parlament kan dessutom ge den legitimitet som krävs för att lag och ordning ska efterlevas av det stora flertalet.

Ett första steg på väg mot ett framtida världsparlament kan vara att upprätta en i första skedet rådgivande parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Ett UNPA kan upprättas i enlighet med FN-stadgan genom ett majoritetsbeslut i FN:s generalförsamling, och alltså utan möjlighet för säkerhetsrådet att blockera. Församlingen kan sedan gradvis utvecklas och utrustas med befogenheter inom FN-systemet. På längre sikt kan denna församling bli ett direktvalt världsparlament med lagstiftande mandat. Sverige skulle kunna ta initiativ till att bilda en allians av medlemsstater för ett demokratiserat FN och ett mer rättssäkert globalt samhälle.

Hur bör vårt globala samhälle styras?

Hur bör vårt globala samhälle styras?

Våra liv är sammanvävda i ett världsomspännande nätverk av idéer och handlingar. Václav Havel (1936-2011), Tjeckoslovakiens siste och Tjeckiens förste president, lär ha sagt att ”i vår värld angår allt alla.” Det är kanske att ta i. Allt angår nog inte alla. Men väldigt mycket påverkar och angår väldigt många. Vi lever alla tillsammans i ett globalt samhälle.

Inte bara förstås. Vi lever också i vad vi skulle kunna kalla för mer lokala samhällen och sammanhang, på en mängd olika nivåer. Vi lever i våra familjer och släkter, i våra bostadsområden, stadsdelar och städer. Vi lever också fortfarande i hög grad i våra nationella samhällen, som servar många människor på jorden med förutsättningarna för basal välfärd. Vi européer börjar kanske också så smått vänja oss vid tanken av att vi lever i ett transnationellt, regionalt samhälle, som påverkar många livsområden.

Men vi lever alltså också oundvikligen i ett globalt samhälle. Ja, vi kan ju faktiskt skifta familjekonstellationer och postadresser. Vi kan flytta från Göteborg till Stenungsund eller från Sverige till Australien. Men om vi så skulle resa till månen eller gå i kloster så skulle vi fortfarande vara helt beroende av vårt globala samhälle.

One common home...När vi inser det så anser jag att vi också får ett ansvar att fundera kring och ta ställning till hur vårt globala samhälle bäst bör styras. Jag är övertygad om att demokrati är det bästa alternativet för samhällsstyrning på alla samhällsnivåer.

Det är viktigt att understryka att demokratin inte ger ett perfekt samhällssystem. Demokratin är bristfällig eftersom vi människor är bristfälliga. Demokrati garanterar därför inte att de lämpligaste ledarna väljs eller att de bästa besluten fattas. Det kan gå helt åt skogen också i ett samhälle med en stark demokratisk styrning.

Det finns inga garantier. Men demokrati tycks ändå vara det styrelseskick som ger flest fördelar. Detta skulle jag säga är några av demokratins fördelar:

  • Demokratin ger de bästa förutsättningarna för att lösa intressekonflikter utan våld och att bygga relativt fredliga samhällen.
  • Demokratin är ett verktyg för att i gemensamma beslut väga in allas enskilda intressen. Därför ger demokratin de bästa förutsättningarna för att bygga relativt rättvisa samhällen.
  • Demokratin lyckas bäst med att få samhällets många olika delar och intressen att koordineras och samverka.
  • Demokratin motsvarar bäst den människosyn som utgår ifrån att alla människor har lika värde och bör ha lika rättigheter.
  • Demokratin har störst chans att ge lagar och regler den legitimitet som krävs för att de ska efterlevas av befolkningen.

Därför landar jag i slutsatsen att vårt globala samhälle behöver demokratiseras. Detta kan och bör förstås problematiseras på olika sätt. En global demokrati är en långsiktig utmaning som man aldrig kan bli färdig med. Men här nöjer jag mig med att konstatera att också vårt globala samhälle styrs bäst genom demokrati.