Kategoriarkiv: Opinion

Liberalernas Landsmöte bör ge stöd åt visionen om ett Världsparlament

Debattinlägg av Vladan Lausevic, som har skrivit en motion (N2) till Liberalernas Landsmöte för upprättandet av ett Världsparlament.

Under helgen 18-19 november har Liberalerna sitt Landsmöte där bland annat min motion om upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN, som ett steg på väg mot demokratiskt valt Världsparlament, och som ett komplement till det mellanstatliga FN-systemet, kommer att diskuteras. Partistyrelsen yrkar avslag på motionen. Partistyrelsens argument mot motionen bygger dock på felaktigheter och missförstånd som jag ser det.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic argumenterar för ett Världsparlament och för ett demokratiserat FN.

Partistyrelsen hänvisar i sitt yttrande till uppfattningen om “att alla världens parlament redan i dag är representerade i IPU” (den Interparlamentariska unionen). Det stämmer i och för sig inte, USA är inte medlem i IPU. Men bortsett från det så är mycket riktigt en stor del av världens nationalstatliga parlament (demokratiska såväl som odemokratiska) medlemmar i IPU. Frågan är dock vad det har med saken att göra? Syftet med IPU är visserligen att representera och stärka samarbetet mellan världens parlament. Men syftet med ett Världsparlament skulle vara ett helt annat, nämligen att representera mänskligheten, världens människor. IPU är ett forum för världens ca 200 nationalstatliga parlament (178 är medlemmar). Men ett Världsparlament skulle vara ett gemensamt parlament för jordens ca 7 miljarder människor. Grunden för visionen om ett demokratiskt Världsparlament är den liberala idén om individuell suveränitet, om alla människors lika värde och varje människas okränkbara rätt att delta i politiken på lika villkor. En människa, en röst. Grunden för IPU, liksom för det rådande FN-systemet, är däremot idén om nationell suveränitet och att varje nationalstat eller nationellt parlament ska ha en lika stark röst, oavsett befolkningsstorlek eller demokratisk förankring. IPU har inte uttryckt några som helst ambitioner att utvecklas till ett FN- eller Världsparlament. Därför är partistyrelsens hänvisning till IPU ett mycket svagt argument mot min motion.

Landsmötet skulle kunna ta ett tydligt principiellt ställningstagande för den långsiktiga visionen om ett demokratiskt Världsparlament. Man kan sedan utifrån denna grund undersöka olika vägar fram för att nå det målet. En väg kan vara att undersöka förutsättningarna för att utveckla IPU i denna riktning (trots att IPU:s nuvarande stadgar och uttalade ambitioner i min mening inte tyder på att detta är en framkomlig väg). En annan väg kan vara att i enlighet med artikel 22 i FN-stadgan som första steg på väg mot ett framtida demokratiskt Världsparlament upprätta en parlamentarisk församling inom FN. Detta har bland annat föreslagits av FN:s oberoende demokratirapportör Alfred de Zayas och av Kommissionen för global säkerhet, rättvisa och styrning, ledd av USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright och Nigerias tidigare utrikesminister Ibrahim A. Gambari. Kommissionens rapport från juni 2015 skriver bland annat följande angående relationen mellan UNPA (i rapporten ”UN Parliamentary Network”) och IPU:

”…ett parlamentariskt nätverk inom FN (UNPN) skulle kunna tjäna som ett komplement till den Interparlamentariska Unionens (IPU) viktiga arbete, som har verkat för internationellt samarbete och demokrati i över hundra år. Då IPU:s medlemsstaters delegationer tenderar att fokusera på nationella frågor, så skulle UNPN:s ledamöter fokusera på FN:s styre som sådant, och på att främja ansvarigt och inkluderande beslutsfattande på global nivå.”

Partistyrelsen anger även som skäl till att avslå min motion att: “Just nu, när en stor del av världens befolkning lever i ofria och odemokratiska länder, är en viktig uppgift att stödja demokratiseringsprocesser på plats i de enskilda länderna.” Men varför skulle den viktiga uppgiften att verka för demokrati “i de enskilda länderna” försvåras av att även verka för demokrati på global nivå? Visar inte historien tvärtom på att den lokala demokratiseringen har varit beroende av parallella demokratiseringsprocesser på mer övergripande nivå? Tänk om USA:s liberaler på 1800- och 1900-talet hade sagt att man istället för att verka för en federal demokrati endast skulle verka för demokrati “i de enskilda delstaterna”. Demokratiseringen på federal nivå i USA har varit avgörande också för demokratiseringen på delstatsnivå. Och vad hade det blivit av den svenska demokratin om liberalerna då hade sagt nej först till 1860-talets representationsreform, och sedan till det tidiga 1900-talets rösträttsreform med hänvisning till att vi först måste verka för demokrati “i de enskilda kommunerna, landstingen och hemmen”? På samma sätt som den lokala demokratiseringen då var beroende av en parallell nationell demokratisering, så är den nationella och regionala demokratiseringen idag, i vårt alltmer globaliserade samhälle, beroende av en parallell global demokratisering.

FN:s tidigare och nu framlidne generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali har sagt följande:

“Vi måste främja en demokratisering av globaliseringen innan globaliseringen förstör grunderna för nationell och internationell demokrati. Upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN har kommit att bli ett ovärderligt steg för att uppnå demokratisk kontroll över globaliseringen.”

Historiskt sett har liberaler varit involverade i såväl demokratins genombrott som i FN:s tillkomst och utveckling. Och precis som Liberalerna vill förnya sig själva, Sverige och EU så bör partiet tänka mer på hur globala institutioner ska förnyas. Det behövs ett reformerat och demokratiserat FN-system, globalt styre som har mandat, resurser och legitimitet att fatta och genomföra globala beslut utifrån världsmedborgarnas intressen och på grundval av de mänskliga rättigheternas principer. Det behövs därför ett demokratiskt Världsparlament och upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN är ett bra första steg på den vägen.

Toppbilden: Demonstration för ett världsparlament på den italienska ön Ventotene, september 2015

Den förste världsmedborgaren?

“Jag är världsmedborgare!” Så lär filosofen Diogenes från Sinope (ca 412-323 f.Kr.) ha svarat när han en gång fick frågan var han kom ifrån. (Diogenes Laertius VI 63) Detta är den tidigaste kända referensen till begreppet “världsmedborgare” (på grekiska “kosmopolites”, dvs kosmopolit). Svaret lär ha provocerat. Frågeställaren förväntade sig sannolikt något i stil med “jag är athensk medborgare” eller “jag är från Sinope”. Identiteten var nämligen i den antika grekiska kulturen i regel starkt förknippad med den hemstad (polis) där man hade sitt politiska medborgarskap och som man förväntades vara fullt lojal med och vid behov ytterst försvara militärt mot angripare. Diogenes svar ifrågasatte inte bara den snäva konkurrensen och de ofta våldsamma konflikterna mellan de grekiska stadsstaterna. Genom att säga att han var världsmedborgare tycks han identifiera sig även med de som ansågs stå helt utanför det hellenska kulturområdet, de som allmänt kallades för “barbarer”, och som därmed fungerade som en motbild till den hellenska nationalismen under antiken.

Är det därmed rimligt att kalla Diogenes för den förste världsmedborgaren? Nej, av åtminstone tre skäl tycker jag att man kan ifrågasätta det.

(1) Den föreställning som Diogenes ger uttryck för har högst sannolikt funnits också tidigare och i andra språkområden. I det tamilska diktverket Purananuru, en del av den så kallade Sangamlitteraturen, skriver Kaniyan Poongundranaar ”Yaadhum oore yaavarum elir”, vilket ska kunna översättas som “Hela världen är vårt hem, alla människor är släkt.”1 Dikten är visserligen några hundra år yngre än Diogenes, men är ändå en påminnelse om att kosmopolitiska tankegångar sannolikt har burits av människor i alla tider och på alla platser. I de till stor del betydligt äldre hinduistiska skrifterna Upanishaderna, och i andra av de klassiska indiska Sanskritskrifterna, återfinns begreppet “Vasudhaiva Kutumbakam”, vilket betyder “hela världen är en familj”. I den klassiska konfucianska skriften Riternas bok, som bygger på den kinesiske filosofen Konfucius (551-479 f.Kr.) läror, finns idén om “Dàtóng”, “den stora enheten”, enligt vilken hela världen ska delas av alla i harmoni. Fler exempel skulle säkert kunna lyftas som tecken på att det funnits kosmopolitiska tankegångar långt före Diogenes. 2

Martin Behaims ”jordäpple” (Erdapfel), världens äldsta bevarade jordglob, blev färdig 1492, samma år som Christoffer Columbus ”upptäckte” Amerika. Columbus återkom från sin resa först i mars 1493, varför de amerikanska landområdena saknas på jordgloben.

(2) Man kan också fundera på vad det egentligen är för “medborgarskap” Diogenes står för. Som en av den kyniska filosofiska skolans främsta företrädare förespråkade Diogenes en radikalt enkel livshållning och ett starkt ifrågasättande av många samtida konventioner, så till den grad att han kan ge ett mycket världsfrånvänt intryck. Man kan därför fundera på om inte det “världsmedborgarskap” som Diogenes appellerar till snarare är en undanflykt från det politiska livets ansvar än ett uttryck för en vilja att medborgerligt engagera sig i världens politiska styre.

(3) Man bör slutligen också påminna sig om de stora geografiska kunskapsluckor och den därmed bristfälliga världsbild som var en ofrånkomlig förutsättning för alla filosofiska och politiska resonemang vid tiden för Diogenes. När Diogenes och hans samtida pratade om “världen” så menade de förstås den för dem kända världen, en kartbild där åtminstone de amerikanska kontinenterna och stora delar av Afrika saknades helt. Först efter det sena 1400-talets nya geografiska upptäckter och de därefter allt mer kompletta kartorna och jordgloberna kan man börja tala om en världsbild som rymmer alla människor och hela jorden.

Men trots motargumenten ovan så finns det samtidigt starka skäl att se just Diogenes som den förste världsmedborgaren. Snart efter Diogenes växte en mer medveten och samhällsengagerad kosmopolitisk filosofi fram i och med stoikerna. Och med det kosmopolitiska tänkandets pånyttfödelse under renässansen och upplysningen (nu med en något mer komplett världsbild) skulle snart idén om världsmedborgaren bli föremål för ett allt bredare och allt starkare globalt filosofiskt samtal och politiskt engagemang. I denna tradition leds vi förr eller senare tillbaka till den källa som nog på goda grunder kommer fortsätta kallas för den förste kosmopoliten, som på frågan varifrån han kom svarade: “Jag är världsmedborgare!”

Toppbilden: Diogenes, enligt sägner sittande i sin världsfrånvända tunna, omgiven av hundar (grek ”kyôn”, därav kyniker, de ”hundlika”). Målning av Jean-Léon Gérôme (1860), Wikipedia
  1. United Nations Day celebrated, The Hindu .
  2.  Alla dessa exempel är hämtade från boken Das demokratische Weltparlament – Eine kosmopolitische Vision (2017), Jo Leinen & Andreas Bummel .

Kosmopolitiskt medborgarskap behövs för global demokrati och rörlighet

Diskussioner om medborgarskap, friheter och rättigheter tenderar att fastna i en antingen-eller-argumentation. Att vi som människor antingen kan och bör vara medborgare i olika länder eller kosmopoliter, det vill säga världsmedborgare i vårt världssamhälle. Det skulle dock kunna vara fullt möjligt att ha olika former av medborgarskap och residensskap beroende på beslutsnivåer och hemort. Federationer som USA eller Indien har olika regler på delstatsnivå rörande till exempel ekonomiska och sociala aspekter. Att utforma liknande koncept för världen är mycket svårare men inte omöjligt.

Bildresultat för a country that works for everyone theresa may

Theresa May på Tory-konferensen 5 oktober 2016, då hon sa “If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere.” Foto från videoinspelning av talet. www.itv.com

Valet av Donald Trump till USA:s president och Brexit-omröstningen i Storbritannien brukar presenteras som exempel på att nationalismen segrade över kosmopolitiska ideal i modern tid. Efter Brexit sa premiärminister Theresa May att “den som är världsmedborgare är ingenstansmedborgare”. Vilka som ska ges rätten att bli medborgare, samhällets medlemmar, är en mycket omdiskuterad fråga som väcker många känslor och reaktioner. Oavsett kollektiva identifikationer är synen på medborgarskap beroende av människors värderingar och erfarenheter.  

Forskning om hur människor ser på medborgarskap och gemenskap, genomförd av bland andra sociologen Neil Fligstein, har vid ett flertal tillfällen påvisat att när medborgarskap och nationell identitet tolkas utifrån universella värderingar som frihet och jämlikhet tenderar dessa att kopplas samman med en vilja till inkludering. När tolkningen däremot utgår från etnokulturella aspekter som religion och födelseort så tenderar den kopplas samman med en vilja till exkludering.

Slutsatsen är bland annat att en del människor är mer för inkludering, öppenhet och kosmopolitism medan andra är mer för exkludering, slutenhet och nationalism. Ett sätt att erbjuda en kompromiss och möjlighet för fler att vara överens vore just att erkänna nödvändigheten med olika medborgarskap. Idag existerar det kosmopolitiska medborgarskapet fortfarande som en idé, men inte i juridisk form när det kommer till dokumentation eller institutioner.

För att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap behöver det kunna bygga på sådant som fler människor globalt kan acceptera och praktisera. Mänskliga rättigheter brukar lyftas upp som exempel, samtidigt som det finns starka motsättningar och olika tolkningar om vad universella och kontextuella mänskliga rättigheter bör vara. Trots undantag finns det till exempel större politiska skillnader mellan bland annat Europa och Asien. Om mänskliga rättigheter i första hand ska handla om individuella friheter, rättigheter och begränsning  av statens makt gentemot individen. Eller om tyngdpunkten ska vara större grad av statens makt gentemot individen med fokus på kollektivet, skyldigheter och respekt.

Därför gäller det att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap enligt sätten som fler kan acceptera om individer runt om i världen ska kunna åtnjuta möjligheten till global fri rörlighet. Som individer väljer vi inte våra födelseorter men vi bör ha rätten och möjligheten att välja våra bostads- och arbetsorter. Vi präglas av olika erfarenheter och värderingar  beroende på vår lokala miljö. Det stämmer att människans natur i grunden är lokal. Samtidigt har människan möjligheten att utvecklas som glokal medborgare. 

En bra grund för det kosmopolitiska medborgarskapet skulle kunna vara FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsförklaring antogs med bred majoritet av FN:s generalförsamling 1948 och har sedan dess fått stor spridning och stark förankring i stora delar av världen. De kan därför anses vara både lokalt och globalt förankrade.

Som exempel kan nämnas rätten till liv, ägande och frihet. Dessa rättigheter kan accepteras av de flesta människor i världen, även om det i praktiken sker i olika grader och varierar mellan demokratier och diktaturer. Dessa rättigheter ger även människan rätten att välja sina kollektiva och kulturella identifikationer. Respekten för dessa tre rättigheter kan kompletteras med rätten till rörlighet. Alltså, så länge man respekterar dessa och lagen där man befinner sig så borde man åtnjuta och kunna praktisera rätten till rörlighet globalt. På det sättet kan kosmopolitiskt medborgarskap formas med både rättigheter och skyldigheter.

Ett konkret exempel på hur kosmopolitiskt medborgarskap skulle kunna fungera i praktiken är situationen med papperslösa. Med kosmopolitiskt medborgarskap behöver man inte ha tillgång till den nationella välfärdsstatens alla tjänster utan kan istället bygga på en universell tillgång till en mer basal välfärd. På det sättet skulle det vara lättare att tryggt röra sig över nationsgränser. Med en tryggare social bas skulle förmodligen även risken att hamna i kriminalitet eller att utnyttjas för olika syften att minska. Det skulle inte bara innebära en tryggare situation för papperslösa, utan skulle även kunna innebära att fler vågade flytta till nya orter för att söka arbete eller starta företag. Det skulle med andra ord kunna bidra till en friare global marknad och handel, utan att det sker på bekostnad av medborgarnas basala trygghet. Dessutom skulle det kosmopolitiska medborgarskapets basala rättigheter kunna kompletteras genom att den enskilde ansluter sig till olika privata försäkringar eller med tiden innesluts i det nationella eller lokala medborgarskapets fulla åtnyttjande av välfärdstjänster.

En global värld med beslut som fattas på olika nivåer och där det råder ett stort demokratiskt underskott på den globala nivån kräver alltså både mer utvecklad global demokrati, ett kosmopolitiskt medborgarskap och bättre förutsättningar för en global rörlighet. Till exempel rätten att kunna välja även våra globala politiska representanter och rösta i samband med valet till framtidens eventuella världsparlament. Det innebär även att medborgarskap eller residensskap kan fungera från lokal till global nivå.  När det kommer till vilka politiska, ekonomiska, sociala rättigheter, friheter som individen kan ha på olika nivåer. På det sättet är ett kosmopolitiskt medborgarskap fullt möjligt att forma juridiskt enligt idéer som kan leda till att fler människor kan komma överens och uppleva gemenskap i en global tid.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic är medlem i Liberalerna samt individuell medlem i Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa. Han arbetar som biträdande lektor i Europastudier vid Manipal University, Indien.

Socialdemokratiska partistyrelsen säger nej till ett demokratiserat FN

Inför den socialdemokratiska partikongressen 8-12 april motionerar Socialdemokraterna i Stenungsund för “ett demokratiskt FN” och för upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Partistyrelsen vill att kongressen avslår motionen och skriver följande i sitt yttrande:

Generalförsamlingen består av representanter för FN:s medlemsstater och kan därför inte vara ett direkt folkvalt organ. En motionär för fram kravet på att bilda UNPA, en parlamentarisk församling inom FN. .Partistyrelsen ser naturligtvis positivt på åtgärder som syftar till att stärka FN och att stärka såväl demokratiskt inflytande som människors engagemang i FN Men partistyrelsen vill prioritera reformeringen av säkerhetsrådet och menar att det parlamentariska organ, Interparlamentariska unionen, som har observatörsstatus i FN, för närvarande är tillräckligt.

Jag ska här försöka besvara de olika delarna i detta yttrande.

“Generalförsamlingen består av representanter för FN:s medlemsstater och kan därför inte vara ett direkt folkvalt organ.”

Det är oklart vad partistyrelsen avser med denna mening. Den aktuella motionen handlar ju inte alls om FN:s generalförsamling utan om ett förslag på en helt ny institution som skulle komplettera Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet. I samband med FN:s Millennietoppmöte år 2000 sa Tjeckiens dåvarande president Václav Havel följande:

Förenta Nationerna skulle förmodligen behöva vila på två pelare: en som utgjordes av en församling av jämlika exekutiva företrädare från de enskilda länderna, motsvarande dagens plenum (dvs Generalförsamlingen), och en annan som utgjordes av en grupp som valdes direkt av jordens befolkning, i vilken antalet delegater som företrädde enskilda nationer således i grova drag skulle motsvara nationens storlek.

Det är precis detta som UNPA-förslaget handlar om: att vid sidan av de existerande FN-institutioner som kanaliserar medlemsstaternas olika röster genom dess regeringar (Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet) upprätta en institution som kan kanalisera den enskilda människans och den samlade världsbefolkningens röst, det “vi” som FN-stadgans inledning tar sin utgångspunkt i: “Vi, de Förenta Nationernas folk…”

“Partistyrelsen vill prioritera reformeringen av säkerhetsrådet”

Jag ser flera problem med detta svar:

  1. Det går inte att genomföra relevanta reformer av Säkerhetsrådet i nuläget. Frågan om reformer av Säkerhetsrådet har diskuterats återkommande sedan FN grundades. Reformförslagen handlar dels om en utvidgning av antalet (permanenta och icke-permanenta) medlemmar i Säkerhetsrådet, och dels om dess beslutsprocesser, framför allt de permanenta medlemmarnas VETO-rätt. Sådana reformer av Säkerhetsrådet kräver som minimum att alla de fem permanenta medlemmarna säger ja. Om man studerar de aktuella reformförslag som förs fram, och olika möjliga varianter på dessa, så framstår det som högst osannolikt att det skulle kunna gå att hitta en sådan enighet bland VETO-makterna. Varför vill partistyrelsen prioritera reformer som sedan FN grundades har visat sig vara ogenomförbara och som troligtvis kommer att fortsätta vara det så länge maktkampen mellan stormaktsblocken kvarstår? Ska man verkligen ta detta svar på allvar? Bör inte partistyrelsen åtminstone försöka precisera något vilka reformer av Säkerhetsrådet man vill prioritera, och på vilket sätt man tänker sig göra det?
  2. Säkerhetsrådet är ett ytterst odemokratiskt organ. Det är odemokratiskt dels eftersom det tillåter permanenta medlemmar, det vill säga medlemmar som inte riskerar att förlora sin plats hur mycket de än skulle missbruka den. Säkerhetsrådet är också odemokratiskt eftersom det dessutom tillåter att de permanenta medlemmarna kan lägga in sitt VETO och alltså stoppa ett beslut, även om alla andra medlemmar i FN skulle vara för det. Det går knappast att hitta en större kontrast till demokratiska principer. Trots det fyller Säkerhetsrådet med sin nuvarande odemokratiska struktur förmodligen en viktig funktion för upprätthållandet av relativ internationell ordning eftersom den minskar risken att ett stormaktsblock agerar mot ett annat stormaktsblocks vilja. För att långsiktigt kunna reformera Säkerhetsrådet och utmana denna odemokratiska ordning behöver vi därför parallellt bygga upp en alternativ, demokratisk, maktstruktur, som istället bygger på idén om alla människors lika värde och röst. I takt med att en sådan ordning får allt större legitimitet hos mänskligheten och hos FN:s medlemsstater så kommer också möjligheterna att reformera Säkerhetsrådet att öka. Upprättandet och utvecklandet av ett FN-parlament är med andra ord en helt avgörande förutsättning för meningsfulla reformer av Säkerhetsrådet. Så om partistyrelsen på allvar vill prioritera detta bör man alltså verka för upprättandet av UNPA.
  3. En reform av Säkerhetsrådet kräver som sagt som minimum ett godkännande av Säkerhetsrådet själv, inklusive alla de permanenta VETO-makterna. Upprättande av UNPA kan däremot genomföras utan en förändring av FN-stadgan och utan möjlighet för Säkerhetsrådet och dess VETO-makter att blockera.

“Partistyrelsen menar att det parlamentariska organ, Interparlamentariska unionen (IPU), som har observatörsstatus i FN, för närvarande är tillräckligt.”

Tillräckligt för vad?!  Syftet med UNPA skulle uppenbart vara ett helt annat än det som IPU har och har haft allt sedan dess grundande 1889. Den grundläggande skillnaden är att medan IPU är en sammanslutning av nationella parlament och parlamentariker så skulle syftet med UNPA däremot vara att direkt och i egen rätt utöva parlamentariska funktioner på den internationella eller globala nivån. Ett av målen skulle vara att kunna hålla FN:s tjänstemän och institutioner ansvariga inför ett globalt parlamentariskt organ. Det finns inga tecken i dagsläget på att IPU skulle vara beredd att ta på sig sådana uppgifter eller att utvecklas i riktning mot ett FN-parlament. Hänvisningen till IPU kan därför bara tolkas som en ovilja hos partistyrelsen att se en stärkt parlamentarisk och demokratisk kanal för den samlade mänskligheten inom FN. Vad grundar sig denna ovilja i?

”Partistyrelsen ser naturligtvis positivt på åtgärder som syftar till att stärka FN och att stärka såväl demokratiskt inflytande som människors engagemang i FN.”

Hur ska man kunna ta detta yttrande på allvar? Partistyrelsen yrkar avslag på en motion som presenterar ett tydligt och genomförbart förslag på hur FN skulle kunna stärkas och öppnas upp för demokratiskt inflytande och engagemang, samtidigt som man inte presenterar något som helst alternativt förslag på hur FN skulle kunna stärkas och demokratiseras. Det kan väl bara tolkas som att partistyrelsens engagemang för denna fråga i själva verket är svagt? Som den aktuella motionen har visat så är kontrasten mycket stor mellan det partiprogram som kongressen 2013 antog och detta yttrande från partistyrelsen.

FN blir vad vi gör det till, vi som medlemsstater och vi som världsmedborgare. FN behöver demokratiseras för att bli mer legitimt och effektivt och för att bättre kunna möta de enorma globala utmaningar vi som mänsklighet står inför. Upprättandet av UNPA är ett första pragmatiskt och genomförbart steg på vägen mot ett FN-parlament och ett mer demokratiskt FN.

Edward Snowden nominerad till Nobels fredspris

10 svenska riksdagsledamöter har nominerat visselblåsaren Edward Snowden till Nobels fredspris 2017. Snowden blev känd för världen sommaren 2013 efter att ha avslöjat att USA bedriver mycket omfattande övervakningsverksamhet över hela jorden, hemliga uppgifter som han kommit över under sin tid som anställd på USA:s nationella säkerhetsmyndighet NSA (National Security Agency). Snart efter avslöjandena flydde den då nyss 30 år fyllda Snowden till Ryssland där han sedan dess lever i landsflykt och på hemlig ort eftersom han riskerar mycket stränga straff om han skulle hamna inför rätta i USA. Till exempel har Michael T. Flynn, som nyligen utsetts av Donald Trump till att leda USA:s säkerhetspolitiska råd och att vara presidentens säkerhetspolitiske rådgivare, sagt att Snowden bör ställas inför rätta för landsförräderi och dömas till döden.

I sin nominering lyfter riksdagsledamöterna  indirekt den stora obalans som råder mellan en global övervaknings- och underrättelsetjänst som kan verka långt bortom de nationella demokratiska institutionernas och lagarnas räckvidd. Bland annat skriver de:

Snowden insisted that it must be up to an informed global citizenry to decide whether they wish to live in a world in which they are constantly monitored by the United States military. With courage and careful judgment, he initiated a global debate about surveillance systems that operate beyond democratic control and the rule of law.

Edward Joseph Snowden Foto: Wikipedia

Förmodligen kommer den globala övervakningsverksamheten, oavsett den bedrivs av USA eller av andra aktörer, att fortsätta öka i takt med globaliseringen och i takt med ett allt mer högintensivt globalt informationsflöde, framför allt på internet. Om världsmedborgarna ska kunna få en rimlig nivå av insyn i det globala underrättelsearbetet, och om vi som mänsklighet ska kunna bringa dessa verksamheter under någon sorts ”demokratisk kontroll och lagstyre” behöver vi därför utveckla regelverk och demokratiska institutioner på global nivå. Det kommer aldrig de nationella eller regionala institutionerna kunna räcka till för.

Snowdens uppoffringar för att upplysa mänskligheten om de globala övervakningsverksamheterna förtjänar att prisas snarare än att straffas. Just nu ser det mörkt ut, både för Snowdens möjligheter att en dag kunna återvända till USA, och för de liberala värderingar som verkar för öppenhet och frihet. Men, vem vet? Kanske vindarna snart vänder igen, och kanske Snowden en dag faktiskt får ta emot Nobels fredspris som tack för att han stod upp för den frihet vi alla lever av.

Toppbilden: Från National Security Operations Center (NASOC), en del av NSA:s organisation. Foto: Wikipedia

Fröken Friman och det fortsatta kriget för allmän rösträtt

Anna Whitlock, den historiska kvinnan bakom karaktären Fröken Friman. Foto: Wikipedia

Med start på Juldagen 2016 visade SVT den tredje säsongen av populära tv-serien Fröken Frimans krig. Berättelsen bygger på historien om Svenska Hem, en kvinnlig livsmedelskooperation som grundades 1905 i Stockholm på initiativ av Anna Whitlock. Syftet med Svenska Hem var dels att erbjuda livsmedelsvaror av hög kvalitet mitt i ett Stockholm som vid denna tid präglades av ett utbrett matsnusk och matfusk, med destruktiv konkurrens och spridning av sjukdomar som följd. Men det andra, minst lika viktiga, syftet var att genom kooperationen skapa ett nätverk och en plattform för kampen för kvinnans ekonomiska, juridiska och politiska jämställdhet med mannen. Genom Svenska Hem kunde många av tidens framstående kvinnosakskämpar organiseras för de olika frågor som var mest aktuella för att uppnå dessa mål.

Rösträtten både ett mål och ett medel

I den andra säsongen av Fröken Frimans krig, som sändes julhelgen 2015, lyfts särskilt rösträttsfrågan och de namninsamlingar och petitioner för kvinnans politiska rösträtt som skulle visa att detta var en fråga med starkt stöd hos befolkningen och särskilt hos kvinnorna. Kvinnans rösträtt var, precis som arbetarnas rösträtt i slutet av 1800-talet, både ett mål i sig och ett viktigt medel för att uppnå också andra mål. Det var ett mål i sig eftersom det var det starkaste uttrycket för idén om alla människors lika värde. Om inte allas röst räknas på lika villkor så är ju det ett tydligt uttryck för att människors röster värderas olika. Men det var också ett viktigt medel eftersom det gav en kanal och ett mandat att driva de frågor som var viktiga för en positiv samhällsutveckling, till exempel frågan om hälsosamma livsmedel, om rätten till en bra och trygg skola, eller om de prostituerades utsatta ställning (vilket lyfts särskilt i den tredje säsongen).

Kampen för allmän rösträtt fortsätter

Elin Wägner jämte pärmarna med 360 000 underskrifter från den stora masspetitionen för kvinnans politiska rösträtt 1913-1914. Foto: Wikipedia

När alla män (nåväl, inkomsthinder och annat uteslöt fortfarande ganska många av männen också) väl hade fått rösträtt i Sverige så aktualiserades åter frågan om inte kvinnan borde ha samma värde, och därmed också samma rättigheter och skyldigheter, som mannen i samhällsstyrningen. Om vi nu gör anspråk på att vara ett demokratiskt samhälle, och om demokratins bärande princip är idén om alla människors lika värde, då kan väl ”allmän” inte bara inrymma ”alla män” utan måste väl då rimligen ytterst syfta till ”alla människor”? Jo, och därmed skulle självklart även kvinnan få rösträtt, vilket till sist skedde 1921 efter en lång och svår strid.

Innebär detta att vi sedan 1921 har ”allmän rösträtt” i Sverige? Självklart inte! Om nu ”allmän” betyder ”alla människor” så borde det vara självklart att vi varken har eller kan ha allmän rösträtt i Sverige. Vad vi har är en ”allsvensk rösträtt”, det vill säga politisk jämlik rösträtt för alla svenska medborgare. Detta är bra i sig, men för den som gör anspråk på att stå för demokratins idé måste kampen för den allmänna rösträtten fortsätta. Den kan ytterst bara realiseras på global nivå, genom att alla världsmedborgare får rätt att rösta och yttra sin mening kring valet av representanter och politisk inriktning på global nivå, till exempel i Förenta Nationerna. Detta är ett mål i sig, för att idén om alla människors lika värde för första gången i världshistorien ska återspeglas och bekräftas politiskt. Men det är förstås samtidigt ett avgörande medel och verktyg för att bättre kunna hantera alla de enorma globala utmaningar som vi nu står inför som mänsklighet.

Skriv under appellen för en parlamentarisk församling inom FN

Gör som kvinnorna i Fröken Frimans krig, visa att du också stöder idén om att alla människor är lika mycket värda, och att alla människor därmed också borde få kunna göra sin röst hörd i våra globala beslutsprocesser. Skriv under UNPA-kampanjens appell för upprättandet och det gradvisa utvecklandet av ett demokratiskt FN-parlament.

Toppbilden: Omslagsbild till andra säsongen av Fröken Frimans krig. Foto: SVT

Hög tid att demokratisera globaliseringen

Vår marknad har globaliserats. Ekonomi, kapitalflöden och transaktioner vävs samman i oupplösliga världsvida nätverk. Men avsaknaden av globala demokratiska verktyg gör det allt svårare att på ett bra sätt tillvarata det globala samhällets och världsbefolkningens intressen i denna marknad.

Global marknad och lokal politik

Globalisering är i grunden något positivt. Den skapar bättre förutsättningar för att fördela arbete och välstånd, att stimulera och sprida tekniska innovationer och att stärka banden mellan människor världen över. Men alla marknader behöver förstås goda och tydliga ramar för att kunna fungera på ett hållbart sätt. För att undvika att människor utnyttjas eller spelas ut mot varandra behövs lagar och rättssystem som en motkraft. Och för att fånga upp de som ändå faller igenom behövs grundläggande trygghetssystem. Men dessa system saknas i allt väsentligt på global nivå. Gapet mellan den globala marknaden och den lokala politiken bidrar snarare till att tidigare relativt välfungerande strukturer urholkas även på nationell nivå, på grund av politisk maktlöshet och sinande skattkistor. De globala finansiella aktörer – såväl bolag som individer – som uppbär de största ekonomiska vinsterna av marknadens globalisering, och som därmed också borde ta det största ansvaret för att finansiera de basala välfärdssystemen, tenderar tvärtom att hitta allt enklare och snabbare sätt att undvika att betala skatt. Dels har nationalstaterna, och deras valda eller icke-valda politiker, känt sig allt mer pressade att genom skattelättnader och andra förutsättningar skapa ett mer “företagsvänligt” klimat, eller en starkare nationell “konkurrenskraft”, och därigenom undvika att kapital och företag flyttar utomlands. Och dels, den andra sidan av myntet, så kan de finansiella aktörerna allt mer lättvindigt flytta sin produktion och sina investeringar dit där förutsättningarna för kortsiktig vinst är som allra störst. Så ökar klyftorna mellan de som har långt mer än vad de behöver och de som kämpar för att tillgodose dagliga och helt basala behov. För den stora befolkningsgruppen däremellan ter sig samtidigt framtiden allt mer oviss och skrämmande.

Demokratin är hotad

Demonstration mot att USA:s dåvarande president , George W Bush, besökte Göteborg 14 juni 2001

En reaktion på denna utveckling är en växande misstro till den etablerade politikens möjligheter att bemöta vardagens utmaningar. Istället stärks kritiska och reaktionära, “alternativa”, röster, som lovar än det ena och än det andra som lösningar på samhällets problem. När man granskar dessa “lösningar” närmare så handlar det mindre om konkreta förslag och mer om att skylla på andra i en retorik som ställer olika samhällsgrupper mot varandra. Tonläget höjs och polariseringen ökar parallellt med att den politiska handlingskraften tycks allt mer förlamad. I den mån konkreta förslag presenteras så är det ofta förslag som man kan befara kommer ske på bekostnad av många människor och på de mänskliga rättigheternas principer. Eller, i den mån man kan se konkreta förslag i linje med universella mänskliga rättigheter, så tycks dessa i regel orealistiska eller av andra skäl oönskade eftersom de inte har tagit hänsyn just till globaliseringens realiteter och möjligheter. I de delar av världen där den liberala, representativa, demokratin är eller har varit stark innebär detta i förlängningen en allt större risk att allt fler vänder demokratin ryggen helt och hållet. Både den representativa demokratin som styrelseform, och de principer och värderingar som är grundläggande för demokratin, ytterst idén om alla människors lika värde, är hotade.

Hög tid att demokratisera globaliseringen

Svaret på globaliseringens utmaningar ligger inte i att försöka åternationalisera marknaden, eller i att sälja ut de mänskliga rättigheternas principer, utan tvärtom i att försöka globalisera demokratins värderingar och institutioner. Endast så kan vi forma en global politik som på ett kraftfullt sätt möter den globala marknadens baksidor, och som samtidigt tydligt bygger på idén om alla människors lika värde, inklusive idén om alla människors samhörighet och gemensamma ansvar för den här planeten som vi alla bor på. Vi behöver därför demokratisera globaliseringen och globalisera demokratin. Nyckeln ligger i att upprätta och gradvis utveckla ett demokratiskt världsparlament. Ett sådant parlament, företrädesvis upprättat inom FN-systemet,  skulle vara ett uttryck för alla människors lika värde och rätt att delta i den globala politiken på lika villkor. Det skulle ge hela mänskligheten en kanal för sin samlade röst. Det skulle ge FN och de internationella beslutsprocesserna en större öppenhet och legitimitet, och därmed bättre översikt och samordning av den globala politiken. Det skulle kunna vara med och bestämma om de regler och ramar som vi behöver för att kunna forma ett rättvist, fredligt och hållbart globalt samhälle. Ett demokratiskt parlament inom FN skulle även bidra till att göra FN till en förebild för demokrati i världen. Allt detta skulle sannolikt stärka demokratins ställning också på mer lokal nivå genom att främja samarbete och motverka destruktiv konkurrens.

UNPA-kampanjen är nyckeln

Detta är en analys som bland annat delas av en växande skara individer och organisationer som stödjer kampanjen för upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA-kampanjen). Att upprätta en i det initiala skedet rådgivande och indirekt vald parlamentarisk församling inom FN skulle vara ett första pragmatiskt steg på väg mot ett framtida direktvalt världsparlament. Det kan göras inom ramen för FN-stadgans begränsningar och utan möjlighet för Säkerhetsrådet att blockera. Läs mer om förslaget på UNPA-kampanjens hemsida: www.unpacampaign.org  En av de som har uttryckt stöd för UNPA-förslaget är den tidigare
generalsekreteraren för FN, Boutros Boutros-Ghali. Så här sa han i ett utlåtande i maj 2007:United Nations

Vi måste främja en demokratisering av globaliseringen innan globaliseringen förstör grunderna för nationell och internationell demokrati. Upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN har kommit att bli ett ovärderligt steg för att uppnå demokratisk kontroll över globaliseringen.

Upprättandet av en parlamentarisk församling inom FN skulle sannolikt vara det enskilt viktigaste steget som vi redan nu kan påbörja för att gradvis göra vårt globala samhälle mer demokratiskt. Det skulle samtidigt vara ett tydligt ställningstagande gentemot de anti-demokratiska krafter som är på frammarsch runtom i världen. Men för att nå dit behöver vi bli fler som driver frågan. Vi behöver få upp den högst upp på de politiska partiernas och på civilsamhällets agenda. Och det behöver ske nu, innan de demokratiska grunderna förstörs eller har skadats allt för svårt.

4 punkter för världsmedborgarskap och globalt styre

Hur skulle en global regering kunna se ut? För många så skulle svaret vara att något sådant är omöjligt eller orealistiskt att uppnå.  Kanske säga att det beror på att de flesta människor inte är kosmopoliter. Ordet kosmopolit kommer ifrån en tid när antikens tänkare föreställde sig att det fanns ”andra världar” som de inte kände till. Andra människors existens i världen erkändes trots att samtida aktörer inte hade kunskap om just ”de andra”. Idag är dock situationen annorlunda. De flesta platser i världen har på ett eller annat sätt berörts av processer som globalisering, kosmopolitisering eller informationssamhället.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic

Just kosmopolitisering handlar om att problem och utmaningar inte längre har ett visst bestämt geografiskt territorium. Miljöproblem gör definitivt att i stort sett alla människor är beroende av varandra rörande klimatet och Jordens resurser. Fler människor har också mer och bättre kunskap om varandra, vilket även märks i den globala studien World Values Study om att fler delar samma värderingar. Att vara kosmopolit handlar även om att oa
vsett identitet känna sig mentalt kopplad till det globala styret och beslutsfattningsprocessen. Därmed återstår frågan om varför en global regering inte existerar redan idag med tanke på de senaste 25 årens samhällsutveckling.

En förklaring ligger i begrepp som postdemokrati samt i nationstanken. Postdemokrati innebär att demokrati på nationell nivå är begränsad eller förhindrad att påverka samt legitimera främst den ekonomiska utvecklingen på supranationell nivå. Samtidigt har å andra sidan demokratin också  globaliserats. Parisavtalet är ett uttryck för hur globalt demokratiskt engagemang och intressen kan knyta samman människor runt om i världen.

En annan förklaring ligger i nationstanken. Trots att fler människor idag betecknar sig som kosmopoliter, européer eller som transnationella, så har fler sin primära identitet kopplat till en viss etnisk grupp, nation eller stat. Idag talas det inte minst om efterspelet av Brexit om konflikten mellan storstadskosmopoliter och människor på landsbygden eller i arbetarklassorterna. Det är en något förenklat bild eftersom långt ifrån alla som lever i storstäderna anser sig som kosmopoliter samtidigt som många lantbrukare och vänsterorienterade väljare stödjer unionens existens.

One common home...

Foto: www.unpacampaign.org

Att tillhöra en nation är inte fel i sig. Nationalidentiteter behöver inte vara i strid med de kosmopolitiska även om de ofta är det. Det handlar mer om hur identiteten är uppbyggd eftersom nationalism i grunden försätter exkludering medan andra former kan vara mer privata snarare än kollektivistiska. Vidare är nationalismen en kraft som förr i tiden var mer nyskapande och framtidsorienterat. Idag är det för det mesta tvärtom med fokus på att vara bakåtsträvande eller reaktionär. Sist men inte minst gör sig den politiska nationalismen gällande i synen på suveränitet. Nationell suveränitet och nationellt medborgarskap är fortfarande de mest dominerande formerna rörande maktutövning, maktpåverkan och maktens legitimitet.

Legitimitetsproblematiken syns tydligt inom ramen för EU som union och styrelseform. Unionen bygger på att vara en demokrati utan demos och är ett socialt kontrakt mellan stater – inte mellan medborgare och unionen. Unionen styrs utan regeringsstyre. Policyskapande sker nästan utan politik, i jämförelse med hur det sker nationellt. Likadana problem finns med det det globala styret, inte minst med tanke på hur internationella organisationer som FN fungerar. Idag talas det ofta om att både EU och FN ”måste reformera sig”. Frågan är dock vem vill i så fall reformera sig? Enda sättet att ordentligt reformera FN eller EU är om även stater kan bli reformerade vilket kräver medborgarnas stöd i större skala. Därför förslår jag fyra följande punkter om hur en sådan regering kan skapas, legitimeras och effektiveras.

  1. Demokratiska globala institutioner. För att både medborgare, stater och unioner ska kunna vara representerade bör det finnas ett trekammarsystem med olika antal platser. Första kammaren bör vara organiserad för unioner, andra för stater och tredje för medborgare. Urvalet kan ske genom demokratiska val för samtliga kammare. De som ska representera stater och unioner bör därför bli valda av medborgarna. Ett annat alternativ är att stater eller unioner själva väljer genom att partier eller partifederationer röstar fram olika kandidater. Den tredje kammaren bör endast formeras genom demokratiska val där medborgare väljer sina representanter. Platsfördelningen för den tredje kammaren bör basera sig på proportionella val och i relation till befolkningsmängden. För den första och andra kammaren räcker det med mer fixerade antal platser, exempelvis 2 representanter per stat eller 10 per union.
  1. Konstitutionalism. Någon rättslig grund för världsmedborgarskap existerar inte än. Därför behövs det en form av ett socialt kontrakt mellan den globala styrelseformen och den individuella människan – kosmopoliten. Globalt styre bör vara federalt så att ”rätt beslut tas på rätt nivå” och därmed förhindrar och begränsar maktmissbruk. Ett federalt styre som i USA eller Kanada innebär att den federala makten är begränsad att ingripa och  agera gentemot individen. Därför bör en global konstitution i första hand bygga på så kallade negativa rättigheter och friheter som att fri rörlighet för människor och kapital får råda. Plus med en viss komplettering av de positiva som att alla människor ska ha rätt till utbildning och primärvård. Ett socialt kontrakt förutsätter också någon form av socioekonomisk omfördelning. Till skillnad från stater så skulle inte en global regering behöva beskatta enskilda individer utan exempelvis koldioxidutsläpp, miljöförstörelse och bolag. Intäkterna kan användas för exempelvis infrastrukturprojekt, katastrofhjälp eller sjukdomsbekämpning.
  1.  Identiteter. I en global värld binds människor samman utan att de alltid är medvetna om detta. När någon i Sverige eller Senegal köper en Iphone tillverkad i Kina så är en indirekt kopplad till den som har tillverkat telefonen men även designat den i USA. Med andra ord människor kan ha mycket gemensamt med varandra även på långa avstånd vilket inte minst märks på sociala medier där människor i Facebookgrupper av olika skäl kommer i kontakt med likasinnade världen runt. Samhällsorientering och medvetenhet som människor tar del av exempelvis i skolor eller gymnasier grundar sig på att sätta det ”egna” staten i centrum. Genom att fler undervisas i globalt styre, global historia eller global samhällsutveckling så kan fler knyta till sig till den globala beslutsnivån. Det kan också handla om andra fördelaktiga aspekter som att införa en global arbetsvisum vilket ger varje individ rätten att arbeta var som helst i världen med i princip vilket jobb som helst.
  1. Ny syn på stat och suveränitet. Genom att stater och unioner som institutioner utvecklas i mer kosmopolitisk riktning så innebär det att individens identitet, inklusive nationell identitet, kan bli mer av en privat sak medan staten eller unioner baserar sig på centrala aspekter som mänskliga rättigheter, rättssystem och transparens. Nuvarande syn på nationell suveränitet i folkrättslig mening grundar sig på att det är staten som är suverän. Det innebär även att , trots minskad makt och inflytande i samband med globalisering och regionaliseringsprocesser, stater ofta vill styra och kontrollera den överstatliga utvecklingen. Stater agerar i detta efter sina ”nationella intressen”. Globala institutioner som regering, medborgarskap och demokrati skulle kunna leda till att främst stater måste bete sig på annat sätt. Som principiellt alltid måste samarbeta och understödja globala institutioner för att lösa problem och utmaningar. Istället för att som idag ofta motarbeta varandra som exempelvis rörande kriget i Syrien, migrationskrisen eller territoriella konflikter i Sydostasien.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic är medlem i Liberalerna samt individuell medlem i Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa. Han arbetar som biträdande lektor i Europastudier vid Manipal University, Indien.

Så är FN odemokratiskt

Demokrati är ett innehållsrikt och komplext begrepp som inte gärna låter sig slutgiltigt definieras. Men kanske kan man ändå säga att demokratins grundval är idén om allas människors lika värde. Demokrati är försöket att låta denna idé komma till politiskt uttryck, att realisera sig här i världen. Med andra ord: demokrati är ambitionen att låta alla människors röst få komma till tals på så lika villkor som möjligt. En människa – en röst, det är demokratins grundidé.

Men FN styrs av institutioner som bygger på helt andra principer. De två viktigaste av dessa institutioner är Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen.

Säkerhetsrådet är odemokratiskt

Det är lätt att inse att FN:s säkerhetsråd är odemokratiskt. Säkerhetsrådet är det enda organ i världen med formell makt att fatta beslut som är bindande för hela världsbefolkningen. Men samtidigt har bara en mycket liten del av världsbefolkningen någon insyn i eller inflytande över hur rådets beslut fattas.

FN:s säkerhetsråd

FN:s säkerhetsråd. Bild: www.fn.se

Om det nu fattas några beslut över huvud taget. I Säkerhetsrådet finns fem permanenta medlemmar. Permanenta, det vill säga att de kan inte röstas bort hur olämpligt de än skulle bete sig eller hur mycket de än skulle sätta sina egna nationella intressen över det globala allmänintresset. Dessa fem permanenta medlemmar har var för sig möjlighet att hindra Säkerhetsrådet från att fatta beslut genom sin så kallade VETO-makt.

En demokratisk institution får ständigt på nytt sitt mandat och sin legitimitet från befolkningens samlade vilja, som kommer till uttryck genom återkommande fria och allmänna val. Men Säkerhetsrådets mandat och legitimitet vilar ytterst på de permanenta medlemmarnas militära kapacitet och roll som segermakter i 2:a världskriget. Det finns stor anledning att känna tacksamhet för hur dessa stater stoppade Nazitysklands brutala regim och utbredande. Men likväl är det uppenbart att Säkerhetsrådet är nästan så långt ifrån demokratisk som en politisk institution kan vara.

Generalförsamlingen är också odemokratisk

FN:s generalförsamling. Bild: www.fn.se

FN:s generalförsamling. Bild: www.fn.se

Att Säkerhetsrådet är odemokratiskt håller nog de flesta med om. Det tycks betydligt mer kontroversiellt att påstå att FN:s generalförsamling är odemokratisk. Men den slutsatsen måste man dra om man med demokrati menar något i närheten av definitionen ovan. För i Generalförsamlingen råder ju inte principen om alla människors lika politiska värde. I Generalförsamlingen gäller inte en människa – en röst, utan en nation – en röst. Varje medlemsstat har en röst var i generalförsamlingen, oavsett befolkningsstorlek. De minsta nationerna som Tuvalu eller Nauru, med cirka 10 000 invånare vardera, likaväl som Kina eller Indien, med över en miljard. Detta innebär att medborgarna i de minsta medlemsstaterna kan ha flera tusen gånger större inflytande per capita än medborgarna i de största nationerna. Långt ifrån demokratins princip om den universella jämlikheten med andra ord.

Men om det nu i alla fall var så att det var principen en nation – en röst som gällde. Men i verkligheten är en stor del av världens nationer minoritetsfolk som inte är representerade i generalförsamlingen över huvud taget. Samer, basker, kurder, baludjer och uigurer, för att bara nämna ett fåtal, varför räknas inte deras röst? Jo, därför att i generalförsamlingen är det i själva verket inte en röst per nation utan en röst per medlemsstat som gäller.

Dessutom är det bara medlemsstatens regering som får komma till tals i FN:s generalförsamling. Oppositionen är inte representerad. Detta exkluderar ytterligare stora delar av världsbefolkningen. Situationen är förstås värst i de minst demokratiska medlemsstaterna, där det tas minst hänsyn till minoriteters och oppositionellas intressen. Men även om alla medlemsstater var demokratiska var för sig så skulle ändå inte generalförsamlingen i sin helhet kunna vara demokratisk.

FN saknar ett parlament

För att kunna realisera idén om alla människors lika värde inom FN behövs ett FN-parlament. Ett parlament som väljs av hela världsbefolkningen och som sätts samman utifrån hur världsmedborgarnas jämlika röster fördelar sig. Ett parlament i sig skulle visserligen inte vara IMG_0428.PNGtillräckligt för att göra FN demokratiskt. Därutöver krävs bland annat en transparens i FN:s aktiviteter och oberoende domstolar. Men utan ett parlament kan FN inte bli demokratiskt och FN kan inte komma i närheten av att kanalisera demokratins princip om en människa – en röst. Ett FN-parlament är inte tillräckligt, men det är fullständigt nödvändigt för att göra FN demokratiskt.

FN är fantastiskt men måste bli mycket bättre

Jag vill slutligen understryka att FN kunde ha varit ännu mer odemokratiskt än vad organisationen är. Människor, folk och stater får faktiskt göra sina röster hörda och kan få en viss inblick i globala beslutsprocesser på ett sätt som inte hade varit alls möjligt om inte FN hade funnits. Och inte minst gör och kanaliserar FN, trots sitt odemokratiska styre, enormt mycket verksamhet som är till stor gagn för världens människor. FN är en fantastisk organisation. Men för att FN ska kunna bibehålla sin legitimitet i en allt mer globaliserad värld, och för att FN ska kunna bli ännu bättre i mötet med de enorma globala utmaningar som vi nu så akut står inför, så måste FN demokratiseras.

Nyckeln till ett demokratiskt FN ligger varken i ett reformerat Säkerhetsråd eller i en mäktigare Generalförsamling utan i ett demokratiskt FN-parlament.

Ett världsparlament kan rädda klimatet

Mänskligheten står inför en rad enorma utmaningar på global nivå. Eskalerande konflikter, terrorism, ofrivillig migration, digital massövervakning, multiresistenta bakterier och pandemier är bara några exempel. I takt med att globaliseringen har intensifierats har också behovet av att finna globala lösningar på dessa problem kraftigt ökat.

Även om det finns många akuta och allvarliga globala utmaningar så är kanske hoten mot jordens miljö och klimat det som brådskar mer än något annat för mänskligheten att hantera. Det gäller förstås inte bara den globala uppvärmningen, till följd av allt för höga utsläpp av växthusgaser. Det gäller också nedskräpning och förgiftning av våra världshav, ökande brist på tjänligt dricksvatten, artdöd och mycket mer.

Klimatkonferensen i Köpenhamn (COP15), december 2009 Foto: Jan Golinski, UNFCC

Klimatkonferensen i Köpenhamn (COP15), december 2009
Foto: Jan Golinski, UNFCC

I slutet av november och början av december kommer FN:s nästa klimatkonferens (COP21) att hållas i Paris. Förberedelserna och samtalen inför konferensen, förda av såväl stater som av icke-statliga organisationer och nätverk, har varit engagerade men också allvarstyngda. För även om tongångarna har varit betydligt mer ödmjuka sedan den stora besvikelsen efter klimatmötet i Köpenhamn 2009 (COP15), så har behovet av ett radikalt och effektivt globalt klimatavtal inte minskat, tvärtom. Kanske är vi, som FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon uttryckte det, den sista generationen som kan göra något åt klimatförändringarna?

Men vad kan vi då egentligen göra inom ramen för vår nuvarande internationella ordning, som fortfarande i allt väsentligt bygger på idén om att nationella intressen alltid har politiskt företräde framför globala? De regeringsföreträdare som kommer till de formella förhandlingarna i Paris, för att försöka göra upp om ett nytt avtal, har i verkligheten usla förutsättningar att komma i närheten av vad vår miljö behöver. Eftersom besluten vid konferensen måste fattas i konsensus av parterna, det vill säga FN:s 193 medlemsstater, så är det för det första svårt att komma överens om någonting över huvud taget. Vid mötet i Köpenhamn strandade ett avtal på att en handfull länder – däribland Saudiarabien och Sudan – helt enkelt motsatte sig det. På vilka grunder kan en så liten andel av världens länder och av världsbefolkningen få ett så stort inflytande över allas vår gemensamma framtid? För det andra så innebär denna beslutsordning att om konferensen, i konsensus, verkligen skulle lyckas landa i ett avtal så är det högst sannolikt en mycket urvattnad kompromiss. En kompromiss där de minst miljövänliga staternas önskemål väger lika tungt som något annat. Ja, och är inte också relativt progressiva stater, som Sverige, ytterst bakbundna av sin kortsiktiga nationella lojalitet? De svenska förhandlarnas mandat begränsas av valrörelsens löfte till det svenska folket att “rädda de svenska jobben” och att “stärka svensk konkurrenskraft”. Visst kan en grön omställning skapa många konkurrenskraftiga jobb på lång sikt. Globala och lokala intressen står i grunden inte i motsättning till varandra. Men i förhandlingar om hela jordens ve och väl behöver vi i så fall verktyg som kan kanalisera också våra globala intressen. Dessa verktyg saknas alltjämt, och resultatet kommer bli därefter.

Det behöver inte vara så. Vi kan gradvis utveckla politiska verktyg som gör det möjligt för oss som mänsklighet att fatta beslut som sätter våra globala långsiktiga intressen i första rummet. Framförallt behöver vi upprätta och utveckla ett världsparlament, företrädesvis inom ramen för FN-systemet. Hur då? Jo, i enlighet med artikel 22 i FN-stadgan så kan det som ett första steg upprättas en i första skedet rådgivande parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Säkerhetsrådet skulle inte ha möjlighet att blockera ett sådant beslut. Varje medlemsstat skulle, antingen direkt eller indirekt, kunna utse ett antal delegater i proportion till sin befolkningsstorlek. Med kompensation uppåt för de minsta staterna, så att inte de marginaliseras. Delegaterna skulle dock inte sitta nationsvis i den parlamentariska församlingen, utan grupperade utifrån politisk agenda. Självklart skulle de svenska delegaterna även driva svenska intressen, precis som riksdagsledamöter från Göteborg även driver Göteborgs-intressen i den nationella politiken. Inget fel i det. Men först och främst skulle FN-parlamentarikernas uppdrag vara att tjäna hela mänsklghetens och hela jordens intressen. Utifrån det uppdraget skulle de granskas och stå till svars. Ytterligare en skillnad mot FN:s generalförsamling skulle vara att delegaterna i den parlamentariska församlingen skulle företräda både regerings- och oppositionssida i den aktuella medlemsstatens parlament. Tydliga regler för urvalsprocessen skulle upprättas, och en oberoende valkommitté skulle pröva hur dessa kriterier efterlevdes. Medlemsstater utan fungerande parlament, eller som inte ville eller kunde leva upp till dessa kriterier, skulle få lämna ”sina” platser tomma. Förutom att detta skulle tillföra en demokratisk dimension till FN så skulle det i praktiken också innebära ett viktigt stöd för demokratiska krafter nationellt, i de mindre demokratiska medlemsstaterna.

Men vad kan en sådan parlamentarisk församling åstadkomma i de internationella klimatförhandlingarna om den ändå bara är rådgivande? Församlingen kan redan i första skedet utrustas med mandat att yttra sig om FN:s budget och gentemot FN-systemets andra organ och verksamheter, inklusive klimatkonferenserna. Eftersom församlingen skulle ha en betydligt mer demokratisk förankring och legitimitet hos den globala allmänheten än de nuvarande beslutsprocesserna så skulle dess budskap kunna få väldigt stor moralisk tyngd, och på så vis komma att påverka förhandlingarna i positiv riktning. En parlamentarisk församling inom FN skulle för första gången i världshistorien kunna kanalisera världsbefolkningens samlade röst.

Kina är det land som släpper ut mest växthusgaser. Foto: AP

Kina är det land som släpper ut mest växthusgaser.
Foto: AP

En parlamentarisk församling inom FN är ett första pragmatiskt och genomförbart steg. Men för att kunna hantera hoten mot jordens miljö och klimat på ett bättre sätt så räcker inte det. På sikt behöver vi ett direktvalt FN-parlament med mandat att fatta globalt bindande beslut. Det kan tyckas ligga väldigt långt bort nu. Men låt inte den långa resan avskräcka oss från att ta det första viktiga steget. Vem vet, kanske går det sen av bara farten?

Klimatmötet i Paris kommer snart vara förbi. Men våra globala ödesfrågor kommer kvarstå. Det är hög tid att börja ta långsiktigt ansvar för jordens och mänsklighetens hälsa. Det kan vi bara göra alla tillsammans.