Författararkiv: Vladan Lausevic

Kosmopolitiskt medborgarskap behövs för global demokrati och rörlighet

Diskussioner om medborgarskap, friheter och rättigheter tenderar att fastna i en antingen-eller-argumentation. Att vi som människor antingen kan och bör vara medborgare i olika länder eller kosmopoliter, det vill säga världsmedborgare i vårt världssamhälle. Det skulle dock kunna vara fullt möjligt att ha olika former av medborgarskap och residensskap beroende på beslutsnivåer och hemort. Federationer som USA eller Indien har olika regler på delstatsnivå rörande till exempel ekonomiska och sociala aspekter. Att utforma liknande koncept för världen är mycket svårare men inte omöjligt.

Bildresultat för a country that works for everyone theresa may

Theresa May på Tory-konferensen 5 oktober 2016, då hon sa “If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere.” Foto från videoinspelning av talet. www.itv.com

Valet av Donald Trump till USA:s president och Brexit-omröstningen i Storbritannien brukar presenteras som exempel på att nationalismen segrade över kosmopolitiska ideal i modern tid. Efter Brexit sa premiärminister Theresa May att “den som är världsmedborgare är ingenstansmedborgare”. Vilka som ska ges rätten att bli medborgare, samhällets medlemmar, är en mycket omdiskuterad fråga som väcker många känslor och reaktioner. Oavsett kollektiva identifikationer är synen på medborgarskap beroende av människors värderingar och erfarenheter.  

Forskning om hur människor ser på medborgarskap och gemenskap, genomförd av bland andra sociologen Neil Fligstein, har vid ett flertal tillfällen påvisat att när medborgarskap och nationell identitet tolkas utifrån universella värderingar som frihet och jämlikhet tenderar dessa att kopplas samman med en vilja till inkludering. När tolkningen däremot utgår från etnokulturella aspekter som religion och födelseort så tenderar den kopplas samman med en vilja till exkludering.

Slutsatsen är bland annat att en del människor är mer för inkludering, öppenhet och kosmopolitism medan andra är mer för exkludering, slutenhet och nationalism. Ett sätt att erbjuda en kompromiss och möjlighet för fler att vara överens vore just att erkänna nödvändigheten med olika medborgarskap. Idag existerar det kosmopolitiska medborgarskapet fortfarande som en idé, men inte i juridisk form när det kommer till dokumentation eller institutioner.

För att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap behöver det kunna bygga på sådant som fler människor globalt kan acceptera och praktisera. Mänskliga rättigheter brukar lyftas upp som exempel, samtidigt som det finns starka motsättningar och olika tolkningar om vad universella och kontextuella mänskliga rättigheter bör vara. Trots undantag finns det till exempel större politiska skillnader mellan bland annat Europa och Asien. Om mänskliga rättigheter i första hand ska handla om individuella friheter, rättigheter och begränsning  av statens makt gentemot individen. Eller om tyngdpunkten ska vara större grad av statens makt gentemot individen med fokus på kollektivet, skyldigheter och respekt.

Därför gäller det att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap enligt sätten som fler kan acceptera om individer runt om i världen ska kunna åtnjuta möjligheten till global fri rörlighet. Som individer väljer vi inte våra födelseorter men vi bör ha rätten och möjligheten att välja våra bostads- och arbetsorter. Vi präglas av olika erfarenheter och värderingar  beroende på vår lokala miljö. Det stämmer att människans natur i grunden är lokal. Samtidigt har människan möjligheten att utvecklas som glokal medborgare. 

En bra grund för det kosmopolitiska medborgarskapet skulle kunna vara FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsförklaring antogs med bred majoritet av FN:s generalförsamling 1948 och har sedan dess fått stor spridning och stark förankring i stora delar av världen. De kan därför anses vara både lokalt och globalt förankrade.

Som exempel kan nämnas rätten till liv, ägande och frihet. Dessa rättigheter kan accepteras av de flesta människor i världen, även om det i praktiken sker i olika grader och varierar mellan demokratier och diktaturer. Dessa rättigheter ger även människan rätten att välja sina kollektiva och kulturella identifikationer. Respekten för dessa tre rättigheter kan kompletteras med rätten till rörlighet. Alltså, så länge man respekterar dessa och lagen där man befinner sig så borde man åtnjuta och kunna praktisera rätten till rörlighet globalt. På det sättet kan kosmopolitiskt medborgarskap formas med både rättigheter och skyldigheter.

Ett konkret exempel på hur kosmopolitiskt medborgarskap skulle kunna fungera i praktiken är situationen med papperslösa. Med kosmopolitiskt medborgarskap behöver man inte ha tillgång till den nationella välfärdsstatens alla tjänster utan kan istället bygga på en universell tillgång till en mer basal välfärd. På det sättet skulle det vara lättare att tryggt röra sig över nationsgränser. Med en tryggare social bas skulle förmodligen även risken att hamna i kriminalitet eller att utnyttjas för olika syften att minska. Det skulle inte bara innebära en tryggare situation för papperslösa, utan skulle även kunna innebära att fler vågade flytta till nya orter för att söka arbete eller starta företag. Det skulle med andra ord kunna bidra till en friare global marknad och handel, utan att det sker på bekostnad av medborgarnas basala trygghet. Dessutom skulle det kosmopolitiska medborgarskapets basala rättigheter kunna kompletteras genom att den enskilde ansluter sig till olika privata försäkringar eller med tiden innesluts i det nationella eller lokala medborgarskapets fulla åtnyttjande av välfärdstjänster.

En global värld med beslut som fattas på olika nivåer och där det råder ett stort demokratiskt underskott på den globala nivån kräver alltså både mer utvecklad global demokrati, ett kosmopolitiskt medborgarskap och bättre förutsättningar för en global rörlighet. Till exempel rätten att kunna välja även våra globala politiska representanter och rösta i samband med valet till framtidens eventuella världsparlament. Det innebär även att medborgarskap eller residensskap kan fungera från lokal till global nivå.  När det kommer till vilka politiska, ekonomiska, sociala rättigheter, friheter som individen kan ha på olika nivåer. På det sättet är ett kosmopolitiskt medborgarskap fullt möjligt att forma juridiskt enligt idéer som kan leda till att fler människor kan komma överens och uppleva gemenskap i en global tid.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic är medlem i Liberalerna samt individuell medlem i Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa. Han arbetar som biträdande lektor i Europastudier vid Manipal University, Indien.

4 punkter för världsmedborgarskap och globalt styre

Hur skulle en global regering kunna se ut? För många så skulle svaret vara att något sådant är omöjligt eller orealistiskt att uppnå.  Kanske säga att det beror på att de flesta människor inte är kosmopoliter. Ordet kosmopolit kommer ifrån en tid när antikens tänkare föreställde sig att det fanns ”andra världar” som de inte kände till. Andra människors existens i världen erkändes trots att samtida aktörer inte hade kunskap om just ”de andra”. Idag är dock situationen annorlunda. De flesta platser i världen har på ett eller annat sätt berörts av processer som globalisering, kosmopolitisering eller informationssamhället.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic

Just kosmopolitisering handlar om att problem och utmaningar inte längre har ett visst bestämt geografiskt territorium. Miljöproblem gör definitivt att i stort sett alla människor är beroende av varandra rörande klimatet och Jordens resurser. Fler människor har också mer och bättre kunskap om varandra, vilket även märks i den globala studien World Values Study om att fler delar samma värderingar. Att vara kosmopolit handlar även om att oa
vsett identitet känna sig mentalt kopplad till det globala styret och beslutsfattningsprocessen. Därmed återstår frågan om varför en global regering inte existerar redan idag med tanke på de senaste 25 årens samhällsutveckling.

En förklaring ligger i begrepp som postdemokrati samt i nationstanken. Postdemokrati innebär att demokrati på nationell nivå är begränsad eller förhindrad att påverka samt legitimera främst den ekonomiska utvecklingen på supranationell nivå. Samtidigt har å andra sidan demokratin också  globaliserats. Parisavtalet är ett uttryck för hur globalt demokratiskt engagemang och intressen kan knyta samman människor runt om i världen.

En annan förklaring ligger i nationstanken. Trots att fler människor idag betecknar sig som kosmopoliter, européer eller som transnationella, så har fler sin primära identitet kopplat till en viss etnisk grupp, nation eller stat. Idag talas det inte minst om efterspelet av Brexit om konflikten mellan storstadskosmopoliter och människor på landsbygden eller i arbetarklassorterna. Det är en något förenklat bild eftersom långt ifrån alla som lever i storstäderna anser sig som kosmopoliter samtidigt som många lantbrukare och vänsterorienterade väljare stödjer unionens existens.

One common home...

Foto: www.unpacampaign.org

Att tillhöra en nation är inte fel i sig. Nationalidentiteter behöver inte vara i strid med de kosmopolitiska även om de ofta är det. Det handlar mer om hur identiteten är uppbyggd eftersom nationalism i grunden försätter exkludering medan andra former kan vara mer privata snarare än kollektivistiska. Vidare är nationalismen en kraft som förr i tiden var mer nyskapande och framtidsorienterat. Idag är det för det mesta tvärtom med fokus på att vara bakåtsträvande eller reaktionär. Sist men inte minst gör sig den politiska nationalismen gällande i synen på suveränitet. Nationell suveränitet och nationellt medborgarskap är fortfarande de mest dominerande formerna rörande maktutövning, maktpåverkan och maktens legitimitet.

Legitimitetsproblematiken syns tydligt inom ramen för EU som union och styrelseform. Unionen bygger på att vara en demokrati utan demos och är ett socialt kontrakt mellan stater – inte mellan medborgare och unionen. Unionen styrs utan regeringsstyre. Policyskapande sker nästan utan politik, i jämförelse med hur det sker nationellt. Likadana problem finns med det det globala styret, inte minst med tanke på hur internationella organisationer som FN fungerar. Idag talas det ofta om att både EU och FN ”måste reformera sig”. Frågan är dock vem vill i så fall reformera sig? Enda sättet att ordentligt reformera FN eller EU är om även stater kan bli reformerade vilket kräver medborgarnas stöd i större skala. Därför förslår jag fyra följande punkter om hur en sådan regering kan skapas, legitimeras och effektiveras.

  1. Demokratiska globala institutioner. För att både medborgare, stater och unioner ska kunna vara representerade bör det finnas ett trekammarsystem med olika antal platser. Första kammaren bör vara organiserad för unioner, andra för stater och tredje för medborgare. Urvalet kan ske genom demokratiska val för samtliga kammare. De som ska representera stater och unioner bör därför bli valda av medborgarna. Ett annat alternativ är att stater eller unioner själva väljer genom att partier eller partifederationer röstar fram olika kandidater. Den tredje kammaren bör endast formeras genom demokratiska val där medborgare väljer sina representanter. Platsfördelningen för den tredje kammaren bör basera sig på proportionella val och i relation till befolkningsmängden. För den första och andra kammaren räcker det med mer fixerade antal platser, exempelvis 2 representanter per stat eller 10 per union.
  1. Konstitutionalism. Någon rättslig grund för världsmedborgarskap existerar inte än. Därför behövs det en form av ett socialt kontrakt mellan den globala styrelseformen och den individuella människan – kosmopoliten. Globalt styre bör vara federalt så att ”rätt beslut tas på rätt nivå” och därmed förhindrar och begränsar maktmissbruk. Ett federalt styre som i USA eller Kanada innebär att den federala makten är begränsad att ingripa och  agera gentemot individen. Därför bör en global konstitution i första hand bygga på så kallade negativa rättigheter och friheter som att fri rörlighet för människor och kapital får råda. Plus med en viss komplettering av de positiva som att alla människor ska ha rätt till utbildning och primärvård. Ett socialt kontrakt förutsätter också någon form av socioekonomisk omfördelning. Till skillnad från stater så skulle inte en global regering behöva beskatta enskilda individer utan exempelvis koldioxidutsläpp, miljöförstörelse och bolag. Intäkterna kan användas för exempelvis infrastrukturprojekt, katastrofhjälp eller sjukdomsbekämpning.
  1.  Identiteter. I en global värld binds människor samman utan att de alltid är medvetna om detta. När någon i Sverige eller Senegal köper en Iphone tillverkad i Kina så är en indirekt kopplad till den som har tillverkat telefonen men även designat den i USA. Med andra ord människor kan ha mycket gemensamt med varandra även på långa avstånd vilket inte minst märks på sociala medier där människor i Facebookgrupper av olika skäl kommer i kontakt med likasinnade världen runt. Samhällsorientering och medvetenhet som människor tar del av exempelvis i skolor eller gymnasier grundar sig på att sätta det ”egna” staten i centrum. Genom att fler undervisas i globalt styre, global historia eller global samhällsutveckling så kan fler knyta till sig till den globala beslutsnivån. Det kan också handla om andra fördelaktiga aspekter som att införa en global arbetsvisum vilket ger varje individ rätten att arbeta var som helst i världen med i princip vilket jobb som helst.
  1. Ny syn på stat och suveränitet. Genom att stater och unioner som institutioner utvecklas i mer kosmopolitisk riktning så innebär det att individens identitet, inklusive nationell identitet, kan bli mer av en privat sak medan staten eller unioner baserar sig på centrala aspekter som mänskliga rättigheter, rättssystem och transparens. Nuvarande syn på nationell suveränitet i folkrättslig mening grundar sig på att det är staten som är suverän. Det innebär även att , trots minskad makt och inflytande i samband med globalisering och regionaliseringsprocesser, stater ofta vill styra och kontrollera den överstatliga utvecklingen. Stater agerar i detta efter sina ”nationella intressen”. Globala institutioner som regering, medborgarskap och demokrati skulle kunna leda till att främst stater måste bete sig på annat sätt. Som principiellt alltid måste samarbeta och understödja globala institutioner för att lösa problem och utmaningar. Istället för att som idag ofta motarbeta varandra som exempelvis rörande kriget i Syrien, migrationskrisen eller territoriella konflikter i Sydostasien.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic är medlem i Liberalerna samt individuell medlem i Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa. Han arbetar som biträdande lektor i Europastudier vid Manipal University, Indien.