Kosmopolitiskt medborgarskap behövs för global demokrati och rörlighet

Diskussioner om medborgarskap, friheter och rättigheter tenderar att fastna i en antingen-eller-argumentation. Att vi som människor antingen kan och bör vara medborgare i olika länder eller kosmopoliter, det vill säga världsmedborgare i vårt världssamhälle. Det skulle dock kunna vara fullt möjligt att ha olika former av medborgarskap och residensskap beroende på beslutsnivåer och hemort. Federationer som USA eller Indien har olika regler på delstatsnivå rörande till exempel ekonomiska och sociala aspekter. Att utforma liknande koncept för världen är mycket svårare men inte omöjligt.

Bildresultat för a country that works for everyone theresa may

Theresa May på Tory-konferensen 5 oktober 2016, då hon sa “If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere.” Foto från videoinspelning av talet. www.itv.com

Valet av Donald Trump till USA:s president och Brexit-omröstningen i Storbritannien brukar presenteras som exempel på att nationalismen segrade över kosmopolitiska ideal i modern tid. Efter Brexit sa premiärminister Theresa May att “den som är världsmedborgare är ingenstansmedborgare”. Vilka som ska ges rätten att bli medborgare, samhällets medlemmar, är en mycket omdiskuterad fråga som väcker många känslor och reaktioner. Oavsett kollektiva identifikationer är synen på medborgarskap beroende av människors värderingar och erfarenheter.  

Forskning om hur människor ser på medborgarskap och gemenskap, genomförd av bland andra sociologen Neil Fligstein, har vid ett flertal tillfällen påvisat att när medborgarskap och nationell identitet tolkas utifrån universella värderingar som frihet och jämlikhet tenderar dessa att kopplas samman med en vilja till inkludering. När tolkningen däremot utgår från etnokulturella aspekter som religion och födelseort så tenderar den kopplas samman med en vilja till exkludering.

Slutsatsen är bland annat att en del människor är mer för inkludering, öppenhet och kosmopolitism medan andra är mer för exkludering, slutenhet och nationalism. Ett sätt att erbjuda en kompromiss och möjlighet för fler att vara överens vore just att erkänna nödvändigheten med olika medborgarskap. Idag existerar det kosmopolitiska medborgarskapet fortfarande som en idé, men inte i juridisk form när det kommer till dokumentation eller institutioner.

För att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap behöver det kunna bygga på sådant som fler människor globalt kan acceptera och praktisera. Mänskliga rättigheter brukar lyftas upp som exempel, samtidigt som det finns starka motsättningar och olika tolkningar om vad universella och kontextuella mänskliga rättigheter bör vara. Trots undantag finns det till exempel större politiska skillnader mellan bland annat Europa och Asien. Om mänskliga rättigheter i första hand ska handla om individuella friheter, rättigheter och begränsning  av statens makt gentemot individen. Eller om tyngdpunkten ska vara större grad av statens makt gentemot individen med fokus på kollektivet, skyldigheter och respekt.

Därför gäller det att forma ett kosmopolitiskt medborgarskap enligt sätten som fler kan acceptera om individer runt om i världen ska kunna åtnjuta möjligheten till global fri rörlighet. Som individer väljer vi inte våra födelseorter men vi bör ha rätten och möjligheten att välja våra bostads- och arbetsorter. Vi präglas av olika erfarenheter och värderingar  beroende på vår lokala miljö. Det stämmer att människans natur i grunden är lokal. Samtidigt har människan möjligheten att utvecklas som glokal medborgare. 

En bra grund för det kosmopolitiska medborgarskapet skulle kunna vara FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsförklaring antogs med bred majoritet av FN:s generalförsamling 1948 och har sedan dess fått stor spridning och stark förankring i stora delar av världen. De kan därför anses vara både lokalt och globalt förankrade.

Som exempel kan nämnas rätten till liv, ägande och frihet. Dessa rättigheter kan accepteras av de flesta människor i världen, även om det i praktiken sker i olika grader och varierar mellan demokratier och diktaturer. Dessa rättigheter ger även människan rätten att välja sina kollektiva och kulturella identifikationer. Respekten för dessa tre rättigheter kan kompletteras med rätten till rörlighet. Alltså, så länge man respekterar dessa och lagen där man befinner sig så borde man åtnjuta och kunna praktisera rätten till rörlighet globalt. På det sättet kan kosmopolitiskt medborgarskap formas med både rättigheter och skyldigheter.

Ett konkret exempel på hur kosmopolitiskt medborgarskap skulle kunna fungera i praktiken är situationen med papperslösa. Med kosmopolitiskt medborgarskap behöver man inte ha tillgång till den nationella välfärdsstatens alla tjänster utan kan istället bygga på en universell tillgång till en mer basal välfärd. På det sättet skulle det vara lättare att tryggt röra sig över nationsgränser. Med en tryggare social bas skulle förmodligen även risken att hamna i kriminalitet eller att utnyttjas för olika syften att minska. Det skulle inte bara innebära en tryggare situation för papperslösa, utan skulle även kunna innebära att fler vågade flytta till nya orter för att söka arbete eller starta företag. Det skulle med andra ord kunna bidra till en friare global marknad och handel, utan att det sker på bekostnad av medborgarnas basala trygghet. Dessutom skulle det kosmopolitiska medborgarskapets basala rättigheter kunna kompletteras genom att den enskilde ansluter sig till olika privata försäkringar eller med tiden innesluts i det nationella eller lokala medborgarskapets fulla åtnyttjande av välfärdstjänster.

En global värld med beslut som fattas på olika nivåer och där det råder ett stort demokratiskt underskott på den globala nivån kräver alltså både mer utvecklad global demokrati, ett kosmopolitiskt medborgarskap och bättre förutsättningar för en global rörlighet. Till exempel rätten att kunna välja även våra globala politiska representanter och rösta i samband med valet till framtidens eventuella världsparlament. Det innebär även att medborgarskap eller residensskap kan fungera från lokal till global nivå.  När det kommer till vilka politiska, ekonomiska, sociala rättigheter, friheter som individen kan ha på olika nivåer. På det sättet är ett kosmopolitiskt medborgarskap fullt möjligt att forma juridiskt enligt idéer som kan leda till att fler människor kan komma överens och uppleva gemenskap i en global tid.

Artikelförfattaren Vladan Lausevic är medlem i Liberalerna samt individuell medlem i Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa. Han arbetar som biträdande lektor i Europastudier vid Manipal University, Indien.