Ett världsparlament kan rädda klimatet

Mänskligheten står inför en rad enorma utmaningar på global nivå. Eskalerande konflikter, terrorism, ofrivillig migration, digital massövervakning, multiresistenta bakterier och pandemier är bara några exempel. I takt med att globaliseringen har intensifierats har också behovet av att finna globala lösningar på dessa problem kraftigt ökat.

Även om det finns många akuta och allvarliga globala utmaningar så är kanske hoten mot jordens miljö och klimat det som brådskar mer än något annat för mänskligheten att hantera. Det gäller förstås inte bara den globala uppvärmningen, till följd av allt för höga utsläpp av växthusgaser. Det gäller också nedskräpning och förgiftning av våra världshav, ökande brist på tjänligt dricksvatten, artdöd och mycket mer.

Klimatkonferensen i Köpenhamn (COP15), december 2009 Foto: Jan Golinski, UNFCC

Klimatkonferensen i Köpenhamn (COP15), december 2009
Foto: Jan Golinski, UNFCC

I slutet av november och början av december kommer FN:s nästa klimatkonferens (COP21) att hållas i Paris. Förberedelserna och samtalen inför konferensen, förda av såväl stater som av icke-statliga organisationer och nätverk, har varit engagerade men också allvarstyngda. För även om tongångarna har varit betydligt mer ödmjuka sedan den stora besvikelsen efter klimatmötet i Köpenhamn 2009 (COP15), så har behovet av ett radikalt och effektivt globalt klimatavtal inte minskat, tvärtom. Kanske är vi, som FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon uttryckte det, den sista generationen som kan göra något åt klimatförändringarna?

Men vad kan vi då egentligen göra inom ramen för vår nuvarande internationella ordning, som fortfarande i allt väsentligt bygger på idén om att nationella intressen alltid har politiskt företräde framför globala? De regeringsföreträdare som kommer till de formella förhandlingarna i Paris, för att försöka göra upp om ett nytt avtal, har i verkligheten usla förutsättningar att komma i närheten av vad vår miljö behöver. Eftersom besluten vid konferensen måste fattas i konsensus av parterna, det vill säga FN:s 193 medlemsstater, så är det för det första svårt att komma överens om någonting över huvud taget. Vid mötet i Köpenhamn strandade ett avtal på att en handfull länder – däribland Saudiarabien och Sudan – helt enkelt motsatte sig det. På vilka grunder kan en så liten andel av världens länder och av världsbefolkningen få ett så stort inflytande över allas vår gemensamma framtid? För det andra så innebär denna beslutsordning att om konferensen, i konsensus, verkligen skulle lyckas landa i ett avtal så är det högst sannolikt en mycket urvattnad kompromiss. En kompromiss där de minst miljövänliga staternas önskemål väger lika tungt som något annat. Ja, och är inte också relativt progressiva stater, som Sverige, ytterst bakbundna av sin kortsiktiga nationella lojalitet? De svenska förhandlarnas mandat begränsas av valrörelsens löfte till det svenska folket att “rädda de svenska jobben” och att “stärka svensk konkurrenskraft”. Visst kan en grön omställning skapa många konkurrenskraftiga jobb på lång sikt. Globala och lokala intressen står i grunden inte i motsättning till varandra. Men i förhandlingar om hela jordens ve och väl behöver vi i så fall verktyg som kan kanalisera också våra globala intressen. Dessa verktyg saknas alltjämt, och resultatet kommer bli därefter.

Det behöver inte vara så. Vi kan gradvis utveckla politiska verktyg som gör det möjligt för oss som mänsklighet att fatta beslut som sätter våra globala långsiktiga intressen i första rummet. Framförallt behöver vi upprätta och utveckla ett världsparlament, företrädesvis inom ramen för FN-systemet. Hur då? Jo, i enlighet med artikel 22 i FN-stadgan så kan det som ett första steg upprättas en i första skedet rådgivande parlamentarisk församling inom FN (UNPA). Säkerhetsrådet skulle inte ha möjlighet att blockera ett sådant beslut. Varje medlemsstat skulle, antingen direkt eller indirekt, kunna utse ett antal delegater i proportion till sin befolkningsstorlek. Med kompensation uppåt för de minsta staterna, så att inte de marginaliseras. Delegaterna skulle dock inte sitta nationsvis i den parlamentariska församlingen, utan grupperade utifrån politisk agenda. Självklart skulle de svenska delegaterna även driva svenska intressen, precis som riksdagsledamöter från Göteborg även driver Göteborgs-intressen i den nationella politiken. Inget fel i det. Men först och främst skulle FN-parlamentarikernas uppdrag vara att tjäna hela mänsklghetens och hela jordens intressen. Utifrån det uppdraget skulle de granskas och stå till svars. Ytterligare en skillnad mot FN:s generalförsamling skulle vara att delegaterna i den parlamentariska församlingen skulle företräda både regerings- och oppositionssida i den aktuella medlemsstatens parlament. Tydliga regler för urvalsprocessen skulle upprättas, och en oberoende valkommitté skulle pröva hur dessa kriterier efterlevdes. Medlemsstater utan fungerande parlament, eller som inte ville eller kunde leva upp till dessa kriterier, skulle få lämna ”sina” platser tomma. Förutom att detta skulle tillföra en demokratisk dimension till FN så skulle det i praktiken också innebära ett viktigt stöd för demokratiska krafter nationellt, i de mindre demokratiska medlemsstaterna.

Men vad kan en sådan parlamentarisk församling åstadkomma i de internationella klimatförhandlingarna om den ändå bara är rådgivande? Församlingen kan redan i första skedet utrustas med mandat att yttra sig om FN:s budget och gentemot FN-systemets andra organ och verksamheter, inklusive klimatkonferenserna. Eftersom församlingen skulle ha en betydligt mer demokratisk förankring och legitimitet hos den globala allmänheten än de nuvarande beslutsprocesserna så skulle dess budskap kunna få väldigt stor moralisk tyngd, och på så vis komma att påverka förhandlingarna i positiv riktning. En parlamentarisk församling inom FN skulle för första gången i världshistorien kunna kanalisera världsbefolkningens samlade röst.

Kina är det land som släpper ut mest växthusgaser. Foto: AP

Kina är det land som släpper ut mest växthusgaser.
Foto: AP

En parlamentarisk församling inom FN är ett första pragmatiskt och genomförbart steg. Men för att kunna hantera hoten mot jordens miljö och klimat på ett bättre sätt så räcker inte det. På sikt behöver vi ett direktvalt FN-parlament med mandat att fatta globalt bindande beslut. Det kan tyckas ligga väldigt långt bort nu. Men låt inte den långa resan avskräcka oss från att ta det första viktiga steget. Vem vet, kanske går det sen av bara farten?

Klimatmötet i Paris kommer snart vara förbi. Men våra globala ödesfrågor kommer kvarstå. Det är hög tid att börja ta långsiktigt ansvar för jordens och mänsklighetens hälsa. Det kan vi bara göra alla tillsammans.